Terese Fredenwalls berättelse - Aldrig

I samband med sin skiva "Vildmarken", som handlar om Terese väg tillbaka från övergrepp och destruktivitet, gick hon in som ambassadör för I Trygga Händer. Läs hennes berättelse här.

Hur låten "Aldrig" kom till

"Det var en förmiddag i min lägenhet. Jag drack mitt kaffe vid köksbordet redo att lyssna på ett utkast av en låt som jag hade blivit ombedd att vara med och skriva. Framför mig hade jag ett nedkladdat A4-papper och en bläckpenna i blått. Jag tryckte på play. Jag minns att det kom som ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Jag lyssnade flera gånger innan jag tillslut tog tag i pennan och skrev. Bara ett ord om och om igen. Genom kisande ögon såg jag hur bläcket rann ut på pappret av tårarna som rullade ner för mina kinder och träffade mitt i prick. "Aldrig, aldrig, aldrig..."

Jag skämdes och hatade mitt liv

Det finns ett före och ett efter låten "Aldrig". Ett före då jag var tyst och livrädd efter att ha blivit lurad, hotad och sexuellt utnyttjad. Det var på en plats där jag trodde att jag var skyddad och därför var jag helt försvarslös. Det var i mitt andra hem; innanför kyrkans väggar. Jag förlorade allt. Min fästman, min bostad, vänner och slutligen också mig själv. Jag skämdes, hatade mitt liv och min kropp så mycket att jag inte ville ha det längre. Utåt sett levde jag min dröm. Jag hade varit med i Melodifestivalen och var ute på turné med min fjärde platta. Men bakom kulisserna handlade mitt liv bara om en enda sak; att överleva i kriget mot mitt trauma.

”Var det mitt fel?" "Aldrig!”

Terese

Så kom låten "Aldrig". I rätt tid och på rätt plats. Jag skrev ostrukturerat och ocensurerat den dagen. Jag var arg, för första gången någonsin var jag rasande. Jag kastade pennan i golvet, slog i väggen och skrek "Man får inte göra så! Aldrig, aldrig, aldrig..." Jag hade blivit tvingad att inte berätta. Hade varit tvungen att lova att det som hände skulle stanna där och då.

Men från och med "Aldrig" kommer jag att berätta för alla att man inte får göra så. Inte mot mig och inte mot någon. Jag berättar för att vi är flera som har blivit slagna, manipulerade eller våldtagna av någon som vi litade på. Vi är flera som tystats ner eller mötts av oförståelse när vi äntligen vågat be om hjälp. Men jag berättar framförallt för att vi är flera som blivit hjälpta av att någon tillslut slagit näven i bordet och sagt "stopp" för vår skull. Jag berättar för att svaret på offrets återkommande självutplånande fråga "Var det mitt fel?" alltid är ett kompromisslöst "Aldrig".