Uträknad kår lever vidare

Ett första frostlager har lagt sig över värmländska Arvika denna novembermorgon. I en gulputsad villa mitt i stan finns Frälsningsarméns kår. Ekene Kingsley, kåransvarig och ungdomsarbetare, tar emot med öppna armar och ett strålande leende. Sedan tre år tillbaka samlar han tonårskillar till integrationsprojektet FFA, Football For All Global, med gratis fotbollsträning och Life Class. Den tidigare semiprofessionella fotbollsspelaren berättar engagerat om hur oerfarna deltagare nu spelar i division fem i Jössefors IK, där han också är tränare. År 2024 fick Ekene Arvikas kommunpris för sitt arbete.

– Jag har en passion att hjälpa unga så det kändes väldigt bra. Jag har personlig kontakt med var och en och om någon hamnat i trubbel pratar jag med dem och ger råd, säger Ekene på ”svengelska” och gestikulerar.

– Vi pratar om kärnvärden, respekt och att vara ett team och jag hoppas och tror att detta förändrar barnens beteende och håller dem borta från droger och annat, fortsätter han varmt.

Migrationslagar ledde Ekene till Sverige

Efter uppväxten i Nigeria och studier i Sydafrika och Norge var planen att bosätta sig i norska fruns hemland där Ekene tillhört Frälsningsarmén. Migrationslagarna ledde dem istället till Sverige och Arvika, någorlunda nära landsgränsen. 

– Det var en tuff omstart men jag letade upp Frälsningsarmén som känns som hemma för mig, förklarar Ekene. 

Han ringde upp Maj Karlsson, pensionerad frälsningsofficer som återvänt till Arvika efter arbete ute i landet och nu sitter med i samtalet.

– Då var kåren utrotningshotad men vi ville verkligen ha den kvar, påpekar Maj som, liksom Ekene, är med i kårens ledningsgrupp.

I den ingår även Maria Pettersson, en av några kristna invånare som strax före coronapandemin samlades på kåren för att be för staden. 

– Det var som om vår sång gick hela vägen till himlen och vi hade en längtan efter att detta skulle bli ett bönens hus, säger hon.

Skepsis vändes till halleluja

När Maj tog emot Ekenes samtal undrade hon först om det var en bedragare i farten. Hon vänder sig till kollegan:

– Du sa ju bara: ”Hi, I want to see you!” så jag svarade: ”No, I don´t want to see you!” Men du ringde igen: ”I mean it, I want to see you.” Jag tänkte att det var en envis en, säger hon roat.

Kamraterna skrattar gott åt minnet, inte minst Ekene, som efter flera kontaktförsök kom till kåren iklädd sin norska soldatuniform, så lite genant blev det för de närvarande. 

– Men vi hade ju bett om fler människor och medhjälpare så då blev det ju halleluja här, förklarar Maj med eftertryck.

Gud vill ha en ärlig kyrka

Ekenes högsta önskan är att tjäna Gud men han nämner språkmässiga och kulturella utmaningar, liksom egna hjärnspöken som handlar om förmåga och troskapital.

– Men jag har insett att det Gud främst vill ha en ärlig kyrka med ärliga människor och jag får mycket stöd och inspiration av andra ledare i samfundet, säger han tacksamt.

Främst predikar han eller Maria, vilket var ovant för båda i början, men som med allt annat har de fått lära sig med tiden. De tar även emot samtalsförfrågningar och Maria nämner industrisamhällets lättsamma, skojfriska jargong då man inte pratar om känslor och djupa ting.

– Det finns så mycket mörker, droger, psykisk ohälsa och ockultism här, men det bästa är att få se människors glädje när de möter Gud, förklarar Maria som leder Celebrate Recovery för kvinnor som kämpar med missbruk och själsliga sår.

Skojfrisk sopplunch

Under förmiddagen förbereder Ekene, Maj och den colombianska praktikanten Oscar inför dagens sopplunch. Oscar nämner att han efter en trafikolycka blev deprimerad.

– Då är det inte bra att sitta ensam hemma men jag älskar att städa, sortera och göra fint. Då har jag kontroll, säger han entusiastiskt på spanskbruten svenska.

Ett tiotal gäster bänkar sig snart vid kaféets dukade långbord. Ekene läser en bibeltext, ber Gud välsigna dagen och stämmer upp till sången ”Låt mig få höra om Jesus”. Blomkålssoppa och ostsmörgåsar serveras, följt av kaffe och vetebröd, och stämningen är uppsluppen och skojfrisk. Gunvor Erikson För återvände till gemenskapen sex år sedan och nu är hon med i ledningsgruppen, ansvarar för kårens secondhandbutik Da Capo och gör insatser i köket.

– Jag kan inte sjunga och spela men jag kan koka kaffe så då gör jag det, säger hon och skrattar.

Kåren – en viktig träffpunkt

– Kåren betyder väldigt mycket så det är fantastiskt att vi orkar. De som är aktiva ställer upp helhjärtat och det är gött att vi har en sammanhållande ledare nu också, tillägger hon mellan tuggorna.

Mittemot sitter Siv Mellerdal som varit medlem i några år.

– Jag sökte gemenskap för jag har inga släktingar, så det här är som min familj och mitt hem, förklarar hon.

– Ja, det är viktigt med träffpunkter och en pratstund med kända ansikten för det finns mycket ensamhet i samhället, påpekar Kalle Viklander, som sitter intill.

Han brukar komma till soppluncherna med kamraten Ulla Wettergren.

– Det är trevligt här och armén har många fina sånger, men det borde vara mer som förr när alla hade uniform och kunde spela och sjunga. Jag skulle gärna komma och lyssna på predikan för jag tror på någon men är inte säker på vem, medger Ulla.

Yngst i skaran är 24-åriga Paulina som är engagerad i Svenska Kyrkan samt i kårens ungdoms-alpha. Många flyttar annars ifrån orten för att aldrig, eller på äldre dagar, flytta tillbaka, och hon tror att Frälsningsarméns gemenskap har stor betydelse för det lilla samhället.

Fotboll i stället för tv-spel

På kvällen bär det av till Taserudsgymnasiets idrottshall med en ny FFA-kull som har gemensam träning med Jösseforslaget. Nio killar, 9-12 år, trixar och sparkar boll på det turkosblå golvet. Ekene blåser i visselpipan, peppar och skojar.

– Kom igen, yes, perfekt, you´re on fire ikväll, this is Barcelona!

Ett par av grabbarna hoppas på att bli fotbollsproffs, någon vill bli målvakt, och de gläds över att få spela futsal (inomhusfotboll) nu när utesäsongen är över. 

– Om inte FFA fanns skulle jag bara sitta hemma och spela Tv-spel, menar Konrad, 11 år.

– Ja, jag skulle jag ha jättetråkigt, påpekar tolvåriga Holger.

Ekene har hjälp av två tidigare FFA-deltagare som spelar i Jössefors nu. Paiwand, 25 år, bor som flera av barnen i förorten Dottevik.

– Det är bra att vi har träningar där också, jag känner de flesta av killarna. Det är kul att se dem utvecklas och att få vara en ledare och förebild. Jag vill stötta Ekene som brinner för detta. Den här möjligheten fanns inte för mig när jag var liten, säger han.

Den yngre generationen engageras

Kiseri, 19 år, har haft Ekene som tränare sedan start och det lyser om honom när han nämner att hans lag nu flyttas upp till division fem.

– Det är min dröm att bli fotbollsspelare, men annars tränare. Det är coolt att vara ledare, visa hur man passar och se killarna ha roligt, ler han.

Via FFA har ett par stycken börjat komma till ungdoms-alphan på kåren och efter den vill Ekene fortsätta med en bibelgrupp. Ibland har den yngre generationen fått leda gudstjänster. 

– Vi vill att Frälsningsarmén blir ett ställe och hem för unga att komma till och det är viktigt med uppgifter som skapar ansvar och engagemang. Så förbereds den nya generationen inför att ta över i framtiden, säger Ekene varmt.

Text och bild: Teresia Jansson 

Texten publicerades i Stridsropet 2026, nr 2