Ett levande arbete mitt i Örebro
Från scoutvåfflor över öppen eld till svenska glosor för ukrainare. Hos Frälsningsarmén i Örebro ryms både lek, lärande och livsavgörande möten mitt i vardagen. Här får människor stöd, gemenskap och en fristad från såväl kraschade liv som krig.
Äldsta scouterna i Örebro är alltid redo.
Regnet strilar och mörkret faller snabbt. Det är mars månad och några få grader varmt. Skäl nog för vem som helst att vilja stanna inomhus – men för Frälsningsarméns scoutkår i Örebro är omständigheterna perfekta.
Vi befinner oss vid den timrade scoutstugan i Pilängen, byggd av kåren1946. Scoutverksamheten har pågått i över 100 år utan avbrott.
– Nu samlas vi i ringen! ropar ledaren Agneta i gul regnkappa.
Runt 15 barn i åldrarna sju till upp mot 20 år bildar snabbt en cirkel. Leken drar igång, skratt, snabba ruscher och snubblingar följer. Kvällens uppdrag presenteras: äggletning och våfflor – våffeldagen till ära. Barnen springer mellan träden. Under en trappa hittar Victor ett ägg med en gåta.
– Vilken är årets kortaste månad? läser han. Hmm… april kanske?
Vid eldplatsen bär de äldre ungdomarna fram ved, vatten och våffelsmet. 16-årige Gustav står böjd över eldstålet. Det kräver några försök, sedan kryper lågorna uppåt veden.
Stor trivsel bland barn och vuxna
– Jag går inte på kåren annars, utan bara i scouterna, sedan tio år. Sällskapet är fantastiskt, säger han och nickar mot kompisarna, syskonen Karl och Isabell.
På scoutstugans förstubro har pensionären Kristina dukat upp med termos, våffeljärn och liten trivsam lampa.
– Jag är med nästan varje onsdag. Jag trivs så bra med alla härliga ungar och ledarkollegor, säger hon.
Eira är 13 år, har scoutsjalen på plats.
– Jag kom med genom en vän för två år sedan. Vi gör så roliga saker och jag har fått många vänner här, säger hon. Ibland är det hajker och övernattningar.
När alla ägg är hittade återsamlas gruppen. Det blir kö till gräddningen, järnen ryker i den fuktiga luften och sylten skopas upp - mat smakar ju så bra utomhus. Under avslutningen vid elden läser ledaren Monika, som varit aktiv i decennier, en förtätad påskberättelse ur en sagobok. Träden står mörka och höga runt barnen. Det är stilla, bara regnets droppande och knäppandet från glöden hörs.
"Jag har vuxit som människa"
Torsdag morgon på kåren inne i Örebro. Omsorgs- och socialkonsulenten Anki Södergren packar upp matvaror tillsammans med kårledare Magnus Ahlbin och städaren Lena. När hon kom hit var hon sjukskriven i utmattningssyndrom, i en tung livssituation som ensamstående mamma till en son med särskilda behov. Hon sökte en matkasse, men mötet med kåren blev något mer.
– Jag fick en så fin samtalskontakt med Anki. Så jag frågade om jag fick arbetsträna här.
Det fungerade, och i dag har hon en lönebidragsanställning med anpassning efter dagsform.
– Jag har vuxit som människa och jag stortrivs här. Människorna i Frälsningsarmén är helt underbara, säger Lena och tar ett tag med moppen.
Ville inte bara dela ut matkassar
För Anki har arbetet förändrats över tid. Med en egen bakgrund präglad av kaos och alkohol är hon medveten om vad de hon möter kan kämpa med.
– Men jag kände efter ett tag att min roll bara blev ett mekaniskt utdelande av matkassar. Samma personer kom varje månad, men blev det någon varaktig förändring i deras liv?
I dag prioriterar hon samtal och möter omkring nio personer i veckan. Presentkort delas ut vid behov.
– Det handlar om att följa människor över tid, att bygga relation och inte släppa kontakten. På så sätt kan jag ringa upp någon och säga: ”Längesedan, dags att träffas?”
Utveckling ingen "quick fix"
Magnus lyssnar över kaffekoppen och delar utmaningarna i en gammal rotad kår som Örebros. Medelåldern bland medlemmarna är hög och det är ont om ledare. Efter två år här börjar han lära känna kårens identitet, styrka och personligheter.
– Det gäller att vara relevant i församlingsbyggandet. Att vända den trygga känslan till en framåtriktad rörelse, inte bara stanna i det som varit. Men det finns ingen quick fix, och man kan inte heller bara kopiera andra, säger han och fortsätter:
– Jag tänker på Kiruna kyrka som sakta flyttades längs vägen. Det måste gå varsamt tillväga så att det håller, säger han. Jag tycker om mottot ”hitta var stads bästa”.
Påsktema på språkcafét
En trappa upp har dagens språkkurs pågått en stund. Sedan ett år leds den av pensionerade läraren Irene Jennerbo tillsammans med Ann-Christine Asklöf.
Runt bordet sitter äldre deltagare från Ukraina, mest kvinnor och ett par män. Uppmärksamheten är intensiv. Irene skriver på tavlan och förklarar pedagogiskt. Just nu är det påsktema som gäller – tradition, religion, roliga detaljer som att svenskarna äter 32 miljoner ägg under påsken.
Några hjälper varandra med översättning, andra håller sina mobilkameror över texterna. När Irene förklarar Jesu uppståndelse börjar ett par damer spontant sjunga på ukrainska.
”Han lever, han lever.” Ansiktena lyser upp, flera klappar takten.
Efter lektionen kläs ett väntande påskris och senare, under stor förtjusning, letar gruppen chokladägg i skrymslena på kåren. Sedan väntar Magnus goda tomatsoppa, smörgås och kaka i kafét, dit nu kåransvarige Åge Eriksen också anslutit. Samtalen fortsätter runt bordet.
– Maten är viktig för språkgruppen, många kallar det här sin familj, förklarar Irene. Ofta är vi 20 personer och för många är detta den enda platsen där de talar svenska.
Från Iran och Afghanistan till kåren i Örebro
Kaféverksamheten Öppen torsdag är ett viktigt nav i kårens vecka. Vid ett bord sitter Fatime, Mariam och Leila, med rötter i Afghanistan och Iran. De har svåra upplevelser i bagaget och har gått hit i flera år. Kåren betyder väldigt mycket.
– I Sverige har kvinnor det bra, kan gå ut själva, gå i skolan och tjäna egna pengar. Jag giftes bort när jag var tolv år, säger 52-åriga Fatime lågt och ser ner i bordet.
Mariam, som läser på SFI, instämmer.
– Jag är orolig för min familj som är kvar i Iran, säger hon allvarligt.
De tre lyser upp när Åge kommer med ett bräddfyllt påskägg och delar ut choklad.
Intill kvinnorna finns äldre medlemmar, och flera pensionerade officerare som bidrar med sin långa erfarenhet, ett lyssnande öra och praktisk hjälp.
Hornmusik som ger energi
Mot kvällen fylls kyrksalen av musik. Hornmusikkåren repeterar under ledning av Mattias Ejderklint. Mycket händer denna intensiva vår; samarbeten med andra musikkårer, uppträdade under Valborg vid Örebro slott och i turisttäta stadsdelen Wadköping.
På frågan vad som är bäst med musikkåren svarar deltagarna, ”man får energi”, ”vi skrattar mycket och har roligt” och ”det är härligt när det låter bra”. Det sista säger Håkan som varit med ända sedan 1969.
Efter kaffepausen tar ett lovsångsarrangemang vid:
And the angels cry: Holy, holy forever!
Utanför har mörkret lagt sig över en anrik stad som i fjol genomlevt landets värsta skolskjutning, och häromdagen mist ännu en ung person i ett skottdåd.
Men hoppet måste fortsätta erbjudas till unga och äldre, ljuset tändas varje dag. Livet med Jesus fortsätter framåt.
Text och foto: Carina Tyskbo
Reportaget är publicerat i Stridsropet nr 3 år 2026.