Tidslinje

Ungefär så sa William Booth, när han grundade en av världens mest kända kristna kyrkor, Frälsningsarmén. Han myntade också det uttryck, som än idag kan stå som motto för Frälsningsarméns arbete: Soppa, tvål och frälsning. Det var i den ordningen Frälsningsarmén skulle se till människors behov. Tanken att visa på Guds kärlek genom konkret handling är det som har gjort Frälsningsarmén känd världen över, och många tror att den "bara" är en hjälporganisation. Men Frälsningsarmén är också och framförallt ett kristet trossamfund. William Booth predikade från början för människor ute på gatorna, och det har blivit ett signum för Frälsningsarmén att försöka nå människor där de finns.

1865; William Booth blir ledare för en organisation, som kallade sig East London Special Service Comittee. Organisationen var ett fritt verkande väckelsesällskap, som vände sig till de sämst ställda i främst östra London. Alkoholister, prostituerade och småtjuvar var målgruppen. William Booth skickade de nyomvända till de kyrkor som fanns i området. Där blev de emellertid inte väl mottagna, och lösningen blev då att grunda en ny ”kyrka”, som så småningom fick namnet ”Kristna Missionen”. 1878 bytte man namn till The Salvation Army.

1882; Hanna Ouchterlony, som hört William Booths son Bramwell predika i väntsalen i stationshuset i Värnamo, och snabbutbildats till frälsningsofficer i England kommer till Stockholm i december 1882 i spetsen för en liten grupp på fem personer. Den 28 december hålls Frälsningsarméns första möte på dåvarande Ladugårdslandsteatern (sedermera Folkan) vid Östermalmstorg och Frälsningsarmén hade därmed ”öppnat eld” i Sverige.

1890; På nyåret påbörjade Hanna Ouchterlony Frälsningsarméns slum-och räddningsverksamhet Upprinnelsen var ett hem för ”fallna”kvinnor, inrymt i en femrumslägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm. Några veckor senare öppnades den första slumstationen på söder i Stockholm och snart öppnade liknande verksamheter på den ena orten efter den andra.

1891; Människor som var anställda i det slutande 1800-talets tändsticksindustri var inte bara underbetalda, de riskerade också att fördärva sin hälsa. Svavlet på tändstickorna tillverkades av gul fosfor som ofta gav arbetarna det som brukade kallas ”fosforkäft”, en åkomma som gav upphov till skelettcancer. För att råda bot på detta öppnade William Booth en tändsticksfabrik, som var inrymd i ljusa, rena lokaler och där tändstickorna ( Light in Darkest England) tillverkades utan det cancerframkallande svavlet. Arbetarna fick också ca en tredjedel mer i lön än övriga anställda i tändsticksindustrin. Samtidigt satte Frälsningsarmén igång en kampanj bland konsumenterna för att tvinga handlarna att bara sälja fosforfria tändstickor, antingen Arméns eget märke eller något annat. Denna kampanj lyckades så bra att Booth 1901 kunde stänga tändsticksfabriken. Säkerhetständstickor utan fosfor var nu inte bara allmänt accepterade, utan man hade även lyckats höja tändsticksarbetarnas löner till en anständig nivå.

1905; En grupp frälsningsofficerare, som, under ledning av brigadör Kaleb Svensson, under en tid i skriftväxling med såväl högkvarteret i Stockholm som med general William Booth krävt reformer bl.a av Frälsningsarméns administration samt en avvveckling av det utländska inflytandet över Frälsningsarmén i Sverige, avskedas som illojala och bildar Svenska Frälsningsarmén.

1923; Efter ett antal ”rekognoseringsturer” till såväl Lettland som Estland under åren 1921-22 fick det svenska officersparet Karl och Sigrid Johansson ( sedemera Jerrestam) 1923 uppgiften att börja en regelrätt verksamhet i Lettland. Kårer och social hjälpverksamhet öppnades snart i Riga, Jelgava, Liepaja, Ventspils, Cesis och Tukums. Frälsningsarmén verkade i Lettland till 1943, då den tyska ockupationsmakten förbjöd verksamheten med stöd av lagen till skydd för folk och stat. Det skulle sedan dröja nära 50 år innan Frälsningsarmén åter fritt kunde verka i landet.

1943; Frälsningsarmén i Sverige gjorde under hela andra världskriget en betydande insats för att under den enorma påfrestningen som kriget innebar hålla ihop Frälsningsarmén i Europa. Kommendör Karl Larsson hade i ett mycket tidigt skede av kriget fått i uppdrag av generalen att ”i händelse av att det skulle bli krig… representera generalen för att hålla ihop Frälsningsarmén i Tyskland och andra länder som kunde tänkas bli indragna i konflikten” I krigets slutskede tog sig Frälsningsarmén i Sverige an den oerhörda nöden, och man fick även frågan från de allierade om att vara med och bygga upp de krigshärjade länderna. Sverige som var en fristad under hela kriget och som under kommendör Karl Larssons ledning hade en god inblick i situationen i de olika länderna, reagerade snabbt. Många officerare anmälde sig till de utbildningar som anordnades för de som eventuellt skulle komma i fråga för tjänst i de krigsdrabbade länderna. I det första brevet i korrespondenskursen stod att ”Alla som hoppas på tillfälle att deltaga i detta arbete och som vill göra det med utsikt till framgång, måste låta sig behärskas av kärlekens och medlidandets ande”. Detta blev också ledstjärnan för det arbete som Frälsningsarmén i Sverige gjorde på hemmaplan, i det mörka och kalla Nordnorge och i Tyskland.

1997; Frälsningsarmén var, liksom övriga kristna kyrkor, präglade av den sociala situation, som rådde i apartheidtidens Sydafrika. Separata verksamheter, såväl sociala som evangeliska, anordnades för de olika befolkningsgrupperna i landet och vita och färgade hölls åtskilda även i Frälsningsarmén. För detta svek mot evangeliet bad Frälsningsarmén om förlåtelse under den stora nationella försoningskonferensen i landet.