En kultiverad människa med empati och medmänsklighet. Eller en självupptagen poet. Att hitta åsikter om Marcus Birro på internet är lättare än att hitta en svartrockare i svarta kläder. Hösten har varit fylld av mediebråk och påhopp, både från Marcus och andras håll. I skrivande stund har han stängt ner sin blogg, som varit en del i bråket. Marcus vill sansa debatten. Gå ner i tonläge.

Har aldrig försökt trycka till svaga människor
Han medger att han också haft sina övertramp, då han fyndigt lyckats formulera något slagkraftigt men menar, att skillnaden är att han slagits i underläge, aldrig försökt göra sig ett namn på att trycka dit svaga människor.

Själv är orden han använder sig av när han ska beskriva sig själv moralisk, disciplinerad och rastlös. Och i direktsänd tv erkänner han också att han definitivt är narcissist.

- Ge mig den poet som inte är det, säger han och ler.

Vintern har börjat göra sitt intåg. Butikerna har börjat sälja lussebullar och i några skyltfönster syns julbelysning. Det är onsdag kväll och för Marcus Birro innebär det tv-inspelning i det direktsända Kvällsöppet. På TV4-redaktionen är det lugn kvällsstämning. Lennart Ekdahl står framför sin dator och Marcus Birro försöker få inloggningsuppgifter till en annan för att kunna förbereda sig inför kvällens program.

- Kommer jag alltså att vara med i den där tidningen ni delar ut, när ni samlar in julpengar? Shit, vad stort, säger Marcus, lägger till ett kraftuttryck och skiner upp.

Numera nykter alkoholist
Att få ihop en hel bild av Marcus Adriano Birro, denne 36-åriga göteborgare, som numera är bosatt i Norrköping, är inte det lättaste. Han är poet, författare, nykter alkoholist, älskar italiensk fotboll och är senast aktuell som "side-kick" åt Lennart Ekdahl i Kvällsöppet. Han är punkare i själen som har börjat hitta tillbaka till en tro på Gud. Han är inte lika arg längre, men ändå lika arg.

Resan från att vara alkoholist till att bli nykter, för två år sedan, är en stor del i Marcus liv. Det är en resa som han är han stolt över att ha med sig. Han tror att den gett honom ett större mod och en ödmjukhet inför livet och människor.

- Jag drack rätt hårt fram tills jag var 30, så jag ligger lite efter i livet, men nu börjar jag hinna ikapp andra. Sådana sköna saker som folk gjorde när de var 25, och som jag föraktade då, som att ta körkort och kliva upp en lördag och städa lägenheten, är saker som jag upptäckt på senare år. Den menlösa vardagen är helt ny för mig. Jag älskar den, säger Marcus.

Under åren av missbruk bodde han ensam på 21 kvadrat och försvarade sig med att normalt familjeliv inte går att förena med konstnärskap. Nu ser han sin tidigare inställning som en form av egoism, som bottnade i en synisk människosyn.

- Den egoistiska inställningen, att det bara är jag som räknas, går igenom hela vägen ifrån det offentliga till familjen. Vi behöver ingen och att ge sig själv i ett förhållande är att bli förtryckt eller att förtrycka. Men säg det till dem som levt ihop i 50 år och sitter och ser varandra djupt i ögonen med russinansikten, säger Marcus.

Han trodde att han drack för att han var ensam, men nu kan han se att han var ensam för att han drack. Utan att anklaga sina föräldrar, som skilde sig när han var 14 år, tror han att han genom skilsmässan kan ha fått en rädsla för att känna sig bunden.

- De gjorde det de måste göra, men det är klart att det påverkar en när man är i den åldern, säger han.

Idag väntar han ett barn tillsammans med sin sambo Jonna. Och synen på kärlek har ändrats från att vara ett tvång till att betyda trygghet, passion, samhörighet. Och mod att våga, fast man vet att det kan gå fel. Men trots att han har familj och sitter i designade tröjor i Canal+ och pratar italiensk fotboll, ser han sig själv som lika mycket punkare idag som någonsin tidigare.

- Jag kommer aldrig att glömma varifrån jag kommer eller vilka ideal jag har. Men det är klart a tt många saker ändrats genom livet, säger han.

Till exempel har det faktum att han och hans sambo förlorat två barn innan de hann födas påverkat honom mycket. Bland annat vad gäller inställningen om när ett barn blir ett barn.

Om det har han skrivit av sig mycket. Om hur han helt oväntat redan vid stickan som visade graviditet blev drabbad av faderskänslor. Om ångesten i att veta att ens barn kommer att dö samma sekund som det föds. Om att mannen faktiskt också är gravid.

- Jag litar inte längre på människor som talar om "missfall", "aborter" och "rättigheter" utan att röra en min. Det är oändligt mycket mer komplicerat än jag trodde innan. Jag kan garantera att de som slår hårdast på rättighetstrumman inte suttit vid sitt andra döda barns lilla kista. De har aldrig hållit sin dotter i en enda handflata, säger Marcus.

Vågar skriva vad han tror på
Att han sällan är politiskt korrekt rör honom inte i ryggen. Och oviljan till anpassning går igen i sättet att närma sig skrivandet på, en form av litterär punk som han ser det. Han har inte någon utbildning och fortfarande ställer han gärna upp för internetsidor där människor fritt får publicera sig själva. Han menar sig också ha ett mod att skriva vad han tror på, utan att snegla på nödutgångarna. Något som han saknar i landet lagom.

- Står man upp med sitt namn och vågar brinna för något, då tycker alla i det här landet att man är pretentiös eller packad, säger Marcus.

Att krossa ytligheten och vad han ser som en obehaglig cynism i media är det han för tillfället brinner mest för. Att avslöja dem som tror att de är rebeller för att de är elaka mot folk. Han menar sig själv ha en högtravande och pretentiös inställning till sitt författarskap och menar att hans uppgift som poet är att ta strider som handlar om medmänsklighet.

- Jag vill inte lämna media fritt för den här typen av mobbning och idioti. Sen undrar man varför ungdomar knarkar, slåss och mobbar varann mer än någonsin. Vad förväntar man sig? De bara lyssnar och lär.

Har haft en Gudstro sedan 14 års ålder
Den rebelliska punkigheten till trots har Marcus haft med sig en tro på Gud ända sedan han skrev in frälsningsbönen i bibeln, som han fick 1986. Han var 14.

- Det var dagen innan julafton och jag tänkte att det nog kan vara bra att skriva in det där, säger han och ler.

Efter det har Gud funnits med honom genom livet. Även under åren av missbruk. Visst har det gått upp och ner, men Marcus lever under devisen att om man tror att Gud avlägsnat sig är det inte han som har rört sig. Även om det känns så.

När hans första son Dante dog vid födseln fick sig dock tron en ordentlig törn. Han och sambon Jonna bad för sitt ofödda barn i 12 dagar, men det hjälpte inte. Under tiden som följde ville han inte ha något med kyrkan eller Gud att göra. Ändå blev han "drabbad" ännu en gång, när han motvilligt gick in i en kyrka. Det var inte meningen. Han trodde att han var klar med Gud.

- Självcentrering på helt nya höjder, säger han och skrattar högt, tänk att tro att man är klar med Gud, då har man verkligen problem med sitt ego.

Nu har han lyckats omvandla den oerhörda sorgen som kommer av att två barn dog innan de hann födas.

- Jag menar att det inte kan bli mer Shakespeare än så. Du är längst nere på vad livet handlar om. Det är allvar, oironiskt och på riktigt. Sån är ju Gud också. Precis allt det. På ett sätt kan man just genom katastrofen möta honom där. Det var så jag och Gud började träffas igen, typ.

Trots smärtan i att ha förlorat två nyfödda barn, och trots att tvivlet ibland kan vara större än tron, skulle han säga att han känner sig älskad av Gud. Tron känns myc ket starkare och mer anspråkslös nu. Han accepterar att han inte kan förstå Gud.

- Han är ju så komplicerad. Men jag försöker lita på kärleken från honom, och relationen med Gud kan vara en av de häftigaste relationerna man har genom livet. Den är så dynamisk. Man stagnerar inte i soffan med träningsbrallor direkt, säger Marcus och ler.

Han berättar om när han medverkade i Sve nska kyrkans mässa "Gud 08" och 400 personer bad för honom och hans barn.

- Så berörd har jag inte blivit på enormt länge. Vilken kraft det är i bönen! Det var helt otroligt. Ni har något där. Verkligen. Inte så konstigt att ni vill ut och missionera ibland, säger Marcus.

Marcus har kommit till den punkten i livet där han slutat analysera sönder allt som är bra för honom. Lämna det självdestruktiva draget i att försöka hitta svarta luckor att fly igenom hela tiden.

- Man tänker: "Ok, nu mår jag bra, det kan ju inte vara bra, är det något som ska hända nu igen?" Jag vill inte analysera sönder varför det finns en kraft i att be. Eller att vissa böner verkar komma fram och andra inte. Jag försöker att bara lämna över på något sätt. Att bli oviktig. Det är svårt för mig som ju lever och verkar i en självcentrerad bubbla, men det är så skönt när det funkar, säger Marcus Birro.

Text och foto: Kiki Broms