logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

"Jag ber till Gud om ett bättre liv"

Hannu hade en gång fru, barn och ett bra jobb som plåtslagare. Alkoholen slog omkull allt. Nu bor han på ett stödboende för män i utsatthet, där han inte trivs. Som troende går han gärna till Frälsningsarméns sociala center för att fika och värma sig.

— Gud är min Herre, säger Hannu allvarligt.

De klarblå ögonen blickar uppåt mot den disiga skyn över Hornstull. Han har grå skäggstubb och långt mörkt hår som hänger ner under mössan. Vinterjackan är fläckig av smuts, liksom mjukisbyxorna. Hannu har precis ätit frukost på Frälsningsarméns sociala center och klivit ut i kylan på Långholmsgatan. Han kommer hit ganska ofta för att äta och värma sig en stund. Han trivs här, med personalen och omsorgerna.

Troende sedan barnsben

Ända ifrån barndomstiden i finska Tammerfors har Hannu haft en varm tro.

— Min mamma var troende, och hennes mamma… Han visar med armen hur generationer bakåt följts åt.

— Hon tog mig och mina fem bröder med till kyrkan. Jag drömmer om att släkt och vänner ska bli troende. Jag säger det till Jesus varje dag, intygar han.

Hoppas på ett bättre liv än stökigt stödboende

Hannu bor i en Stockholmsförort på ett stödboende för män i utsatthet, missbruk och psykisk ohälsa. Han trivs inte. Det är så mycket liv och skrik, droger och bråk och passar inte Hannu som vill ha lugn och ro.

— Jag ber varje dag till Herren om att få ett bättre liv. Men jag kan inte bygga det där jag bor nu, säger han lågmält.

Alkoholen slog sönder jobb och familj

Tidigare i livet arbetade han som plåtslagare och har varit med och byggt stora båtar vid Finnbodavarvet. Då hade han fru och barn men är ensamstående sedan många år nu. Alkoholen slog omkull livet, något han kämpat med och fått betala konsekvenserna av länge.

— Det är svårt att sluta, lägger han till.

Besöker ofta finsk församling

Hannu besöker en finsk församling regelbundet. Gemenskapen är väldigt viktig även om mycket förändrats på grund av pandemin. Det finns digitala gudstjänster men för honom är det bättre att ses på plats. När de träffas i kyrkan sitter de med långa avstånd. Då landar Hannu och blir lugn.

— Jag längtar hela veckan till söndagen, säger han, innan han traskar iväg längs trottoaren bland barnvagnar och lunchstressade stockholmare.

Text och foto: Carina Tyskbo