logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Hur når vi nollvisionen för hemlöshet?

Inför årets riksdagsval beslutade Bo Jeppsson, ledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland, att Frälsningsarmén i Sverige skulle bidra med ett eget valmanifest kring den angelägna frågan om hemlöshet. Parallellt diskuteras visionerna för det egna hemlöshetsarbetet inom organisationen.

Bo Jeppsson, Frälsningsarméns ledare i Sverige och Lettland, Christina Vaukhola, divisionschef för sociala divisionen och Sofia Fållsten, biträdande verksamhetschef för Frälsningsarméns akut- och motivationsboende i Midsommarkransen, samtalar om visioner mot hemlösheten.

Var­för kan vi inte få stopp på hemlösheten?

— Idag gick jag och hämtade den här stora tjocka tunga boken från 1945, börjar Bo Jeppsson för att rivstarta samtalet. Den är som en ”vem är vem” i Frälsningsarmén. Alltså med alla officerare, alla anställda, alla institutioner, alla slumstationer, alla barnhem, alla sommarhem, alla kårer, alla underverk som skett. Det var ett enormt hemlöshetsarbete. Vi vet att hem­lösheten har funnits så länge Frälsningsar­mén har funnits och långt innan det. Var­för kan vi inte få stopp på det här eländet?

— Man pratar mer och mer om struktu­rella problem, att allt fler inte kommer in på arbets- och bostadsmarknaden. Hem­lösheten och orsakerna till den har varierat genom tiderna. Det har också samhällets insatser för att bekämpa hemlöshet, säger Christina Vaukhola.

— På 70-talet minskade hemlösheten då man byggde fler bostäder, inom de så kallade miljonprogrammen. Tanken var då också att avskaffa härbärgen med låg standard som snarare låste fast människor i hemlös­het än hjälpte dem ur den. Under 90-talet ökade andelen hemlösa igen och många med allvarliga psykiska problem hamna­de på Stockholms natthärbärgen efter att ha skrivits ut från sluten psykiatrisk vård till öppna boendeformer, fortsätter Christina Vaukhola.

Vårt motto borde vara nollvision för hemlösheten

— Anser ni att det är varje människas rättighet att ha en bostad? frågar Bo Jepps­son retoriskt.

— Ja, svarar Christina Vauhkola och So­fia Fållsten unisont.

— Och så tänker jag, fortsätter Bo. Sveri­ge är ett välfärdssamhälle som lägger mil­jarder kronor på de mest konstiga saker. Varför kan vi inte bara bestämma att nu tar vi tag i det här en gång för alla? Det borde vara vårt optimala mål att ha en nollvision.

— Som med nollvisionen i trafiken bor­de det vara en nollvision för hemlöshet, säger Christina.

— Det borde vara vårt måtto, säger So­fia Fållsten. För de kommande tio åren, bara noll.

— Det är ju det vi vill med det här valma­nifestet, att minska hemlösheten, säger Bo.

— Vi har ett robust och välutvecklat samhälle med ett system som ska fånga upp alla. Men vi ser att segregeringen ökar och i vissa fall krackelerar det, och just där vill ju vi vara, som frälsningsar­mé!, säger Sofia.

En bro för den hemlöse till samhället

Gatubilden förändras hela tiden och vilka som lever i hemlöshet har också förändrats. Det som är påtagligt och som vi ser är att gruppen yngre ökar kraftigt, även de med allvarlig psykisk sjukdom. Många av dem vi möter är enormt brända på myndigheter och har svårt att känna tillit till någon. Där är vi som tillhör ci­vilsamhället viktiga! Vi håller människo­värdet högt och vill vara en trygg bro mot vårt fantastiska samhälle, säger Sofia.

— Just det, nickar Bo Jeppsson medhål­lande.

— Att ge människor tillgång till mat, dusch och en säng är viktigt. Men att ar­beta stödjande mot samhällets resurser, är lika viktigt. Att vara en brobyggare – eller till och med en bro, säger Sofia.

— Vi kan inte göra allt själva. Samhället har ett stort ansvar, men vi kan vara bryg­gan över, vi kan länka, säger Christina.

— Samhället gör mycket bra, men ibland räcker det inte. Vi behövs med vår människosyn, vårt engagemang, vi är ett komplement, menar Sofia.

”Vi behöver bli bättre på att se till varje människas behov och längtan. ”

Sofia Fållsten

Förödande uppdelning mellan socialtjänstens olika enheter

— Enligt statistiken hade vi 90 511 vård­dygn under 2021 på våra akutboenden, stödboenden och ställen där utsatta män, kvinnor och barn har sökt skydd och trygg­het, säger Bo. Alltså 90 511! Men det är ju inte en individ för varje siffra, så frågan är ju hur många är det, hur många individer är det som bor hos oss? Det är ju väldigt energiutgivande att se till att alla känner sig välkomna och får mat och tillgång till dusch och en säng. När ska vi kunna orka med och ge den här tiden att vara över­bryggande?

Sofia Fållsten tar upp problemet med hur många myndighetspersoner en indi­vid i hemlöshet behöver relatera till, att dagens system bygger på specialistroller och ett stuprörstänk.

— Varför är det så svårt att samarbeta om en individ, frågar sig Bo. Måste det vara en hel drös människor som jobbar med samma individ?

— Det är det jag menar, säger Sofia. Jag menar att behoven ser så olika ut. Det finns de som haft ett välordnat liv med ar­bete, villa, volvo och vovve som hamnar i en depression som leder till skilsmässa som leder till utanförskap som leder till hemlöshet och arbetslöshet. Sedan finns de som har tungt missbruk, psykisk ohäl­sa och behöver professionell hjälp av vår­den. Det finns de som muckat från anstalt och inte får någon eftervård och hamnar på gatan. Bilden är enormt komplex. När en person med komplex problematik fal­ler in i det system vi har i Sverige så lirar det inte. Uppdelningen mellan kommun och region är förödande för dessa vänner. Likaså uppdelningen som finns inom socialtjänsten med olika enheter som stödjer i olika frågor, där individen bollas runt.

— Och så kompliceras det ännu mer av det myndighetsförakt som personen kan­ske redan har, fortsätter hon. Därför tar det tid innan någon ser vad är en person behöver hjälp med, en bostad, missbruks­vård eller en utredning för en diagnos? Och då flyttas personen runt mellan olika enheter och det är ingen som följer med, som har helhetsbilden.

— Då förstår jag problematiken och det är ju det som gör att det känns lite som att det blir en ond spiral, säger Bo. Men hur ska man komma ifrån det här sättet att jobba? Är det så att man borde gå ifrån stora institutioner?

Konceptet ”Bostad först”

— Enligt forskning så vet vi att ett hem där man hämtar kraft och tar hand om sig själv ofta leder till att man vill och or­kar ta tag i andra bitar i sitt liv. Ganska logiskt, eller hur? Därför är konceptet ”Bostad först” toppen, men då behövs ofta stödinsatser kopplat till det. Institutioner behövs, men till exempel hos oss på Mid­sommarkransen så behöver vi vara aler­ta på att slussa vidare till bostad, syssel­sättning och annat som är viktigt för en människa. Trappstegsmodellen är förbi – alltså den modell där man genom presta­tion förtjänar nästa steg. Vi måste se in­dividens egna önskningar och behov, där bostad, gemenskap och sysselsättning ofta är centralt. Institutioner, som vårt akutbo­ende, kan då få vara en uppsamlingsplats för vidare insatser, säger Sofia.

— Ett jättebra uttryck, flikar Bo in. Att akutboende är en uppsamlingsplats!

— Eller ett ”navigationscenter” som de har i USA i stället för härbärge eller akut­boende? Man får sova ut någon natt för att själv få se och ta tag i saker och kanske formulera vilken hjälp man behöver. Så att man hela tiden själv är en del i det som ska vara ens eget liv. Att leva i hemlöshet hela dagarna är ju en stressituation som ingen av oss kan tänka sig in i. Var ska jag sova nästa natt? Men på ett sådant akutboende eller navigationscenter kan man få sova ut och ta det lite lugnt, säger Christina.

Hemlösheten ökar

Bo Jeppsson undrar om det finns en prognos för närmaste tio åren när det gäller hemlöshet; ökar det eller går det mot noll?

— Tyvärr är det väl det första, tror Chris­tina. Vi är tacksamma att regeringen nu i sommar har presenterat en nationell po­litisk plan för att motverka hemlösheten i Sverige. Nu hoppas vi att vi tillsammans ska kunna arbeta mot en nollvision och för allas rätt till ett hem. Att ta frågan om att det saknas bostäder på allvar, billiga bostä­der som vanligt folk, de med låg inkomst har råd att bo i. Enligt undersökningen från Socialstyrelsen 2017 så är det 33 000 som lever i känd hemlöshet. Och då har vi ju inte med hela skuggsamhället, så vi kan säkert nästan tiodubbla den siffran. Jag tror att kommunerna som ansvarar för sina kommuninvånare prioriterar barnfamiljer och äldre. Man jobbar med att förhindra vräkning och så vidare. Men de som vi till exempel möter på Midsommarkransen, som förlorat fru, jobb och har missbruk och/eller psykisk ohälsa ...

— …de är så väldigt, väldigt utsatta, fortsätter Sofia. Igår kollade jag på gästlis­tan, då hade vi tre eller fyra som var föd­da mellan 1999 och 2000. Så den gruppen tycker jag ökar. Vi behöver bli bättre på att se till varje människas behov och längtan.

Utmaningen framåt

Sofia berättar att hon träffade en man, under 60 år, på Centralstationen när de var ute i uppsökande verksamhet.

— Man kan falla från väldigt hög höjd. Mannen hade haft många chefsjobb och jobbat utomlands i flera olika länder. Och nu satt han där på Centralen, berättar hon.

När Sofia frågade vad han gjorde där fick hon svaret: “Jag fick en depression, klarade inte av arbetet, frun lämnade mig, jag blev utestängd i sociala sammanhang och ham­nade sen här, sedan några år tillbaka. Jag orkar inte ta tag i mitt liv.” Han hade sut­tit där i två år och visste vad han behövde men hade inte kraft att ta tag i det själv. Det han önskade var en bostad och arbete. Men med stöd och inte på heltid.

— Det är så många och så olika. Vi be­höver finnas i samhällsdebatten och vara med i det politiska samtalet. Det tycker jag! säger Sofia.

— Alltså, jag önskar ju att se att man skulle kunna sätta en nollvision, säger Bo. Men fram tills dess så ser jag utmaningen i ett större landskapsperspektiv. Jag vill se fler stödboenden och akutboenden runt om i Sverige, i de områden där vi faktiskt vet att folk efterfrågar oss och vi skulle kunna göra ett bra arbete. Skåne är ett så­dant område, Norrland också och så har vi några orter runt om.

Bo lyfter också möjligheten med ett ambulerande akutboende eller härbärge.

— Tänk om vi skulle kunna ha moder­na bussar, inredda för detta. Kanske en i Malmö, en i Göteborg och en i Stockholm, som vi enkelt skulle flytta runt vid be­hov. När man åkt tåg och kommit tidigt till Centralstationen och ser dem som har sovit där, har jag tänkt på ett mobilt boen­de: att man skulle komma dit med en buss med några sängplatser. Där de skulle de kunna sova en natt innan de tar nästa steg för att söka hjälp.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Fakta om hemlöshet

Definition av hemlöshet. Fräls­ningsarmén använder definitio­nerna strukturell hemlöshet och social hemlöshet när vi pratar om hemlöshet.

  • Strukturell hemlöshet. Perso­ner som saknar egen bostad därför att de inte har ekonomis­ka förutsättningar att ta sig in på den vanliga bostadsmarkna­den. Det kan till exempel bero på skilsmässor, unga vuxna som vill flytta hemifrån men inte har möjlighet, betalnings­anmärkningar eller skulder som gör att man inte får ett hyreskontrakt.
  • Social hemlöshet. Personer som har sociala problem i form av missbruk och/eller psykisk ohälsa. Dessa behöver oftast någon form av stöd för att klara av sitt boende.

Statistik

  • Under 2021 utnyttjades 90 511 vårddygn på våra akutboenden, stödboenden och ställen där utsatta män, kvinnor och barn kan söka skydd och trygghet.
  • Vi gav ekonomisk hjälp i form av matkassar, kläder och present­kort på mat till 36 443 personer och
  • serverade 119 578 mål mat eller fika i de olika verksamheterna.