logotype
Hjälp oss ge fler en god jul

Tron ger kraft att bära sjukdomen

Peter Jonasson och Anna-Lena Hjerpe har tre saker gemensamt: Anställning i Frälsningsarmén, en varm tro och en tuff sjukdom som krävt nyorientering i livet. Här berättar de om sin sorg och ovisshet men också om kraft och tacksamhet i kampen mot det svåra.

Anna-Lena Hjerpe är omsorgsofficer på Kår 393 i Stockholm. Har tidigare arbetat på bland annat Frälsningsarméns sociala center och som kårledare i Centrumkåren Haga Mölndal.
60 år, född i Söderhamn.

Peter Jonasson är biträdande divisionschef Norra divisionen och Stöd Andlig utveckling. Har tidigare varit kårledare ibland annat Västerås och Norrköping. 62 år, född i Virserum.

Hur kom du till tro och hur växte den fram?

  • Anna-Lena: Jag gick som barn i Frälsningsarméns söndagsskola i Söderhamn. I åttaårsåldern blev jag frälst. Senare blev det ungdoms­grupp och musik där mötet med Gud för­djupades. Hemma var tron naturlig, mam­ma kände ungdomsledarna och gick på hemförbundet.
  • Peter: Båda mina föräldrar i Småland var frälsningssoldater. Vi bad aftonbön, jag gick i söndagsskolan och fick en naturlig inkörsport till tron.

Vad är viktigt för din tro, hur får den näring?

  • Anna-Lena: Tron, Bibeln och bönen blir viktiga­re, men också enklare med åren. Jag har lättare att gå och småprata med Gud än att sitta ner i andakt. Jag älskar tjänandet, omsorgen i att hjälpa andra praktiskt.
  • Peter: Min tro växer av bönen, bibelläsning och gudstjänster. Jag älskar att predika och dela min tro med andra nyfikna, till exempel i Alpha-grupper.

Berätta lite om hur din sjukdom började.

  • Anna-Lena: Hösten 2017 noterade en läkarvän att min hand skakade. På hans uppmaning bad jag om utredning hos vården. Att få beskedet Parkinsons sjukdom var en stor chock, ett hål som öppnades framför mig. Jag sjukskrevs ett halvår och berättade inte för någon vad som hänt, låg mest och grät. Sedan reste jag mig upp och tog tag i saker.
  • Peter: 1986 fick jag ett fruktansvärt yrselan­fall med kräkningar och tinnitus. Det var Meniérès sjukdom, en kronisk sjukdom i innerörat. 1995 försvann hörseln helt på höger öra och 2006 försämrades vänsterö­rat. I perioder hörde jag inget alls. Numera svajar hörseln på vänster öra, vissa dagar är bättre och andra sämre. Jag är alltid be­roende av hörapparat och andra tekniska hjälpmedel. Dagar när hörseln är sämre så blir den ungefär som en sprucken högta­lare. Då hjälper tyvärr ingen teknik.

Vad är tyngst med detta tycker du?

  • Anna-Lena: Hjärntröttheten som gör att jag bara vill sova och den ökade dosen av medi­cinerna. Tungt är också att inte veta hur min Parkinson ska bli framöver, den är individuell och kommer i skov. Som om­sorgsofficer ska jag ju tänka på andra men som sjuk måste jag prioritera mig själv. Det är tufft för samvetet att behöva vila.
  • Peter: Att inte höra är isolerande, man miss­förstår och hamnar lätt utanför. Yrselat­tackerna är färre, men de kommer utan förvarning. Tidigare i min förtvivlan kun­de jag tänka att jag inte orkar mer och att Herren får ta hem mig. Jag blir väldigt trött ibland och måste sköta sömn, mat och und­vika stress, vilket är svårt när man som jag är engagerad och resultatfokuserad.

Hur har du gått vidare?

  • Anna-Lena: Jag bestämde mig för att sjukdomen inte skulle ta över mitt liv. Istället frågade jag mig hur jag kan göra för att ändå delta. Jag är med i en Parkinson-grupp och trä­nar både hemma och på rehab, det betyder massor.
  • Peter: För mig är det viktigt att tänka att jag är Peter - inte Meniérès sjukdom. Jag för­söker att inte begränsa mig för mycket. Förutom mina tekniska hörselhjälpmedel finns ingen direkt sjukvård att få tyvärr. Inte heller prognos, förutom möjligtvis att det inte förvärras efter 60 års ålder.

Hur har din tro hjälpt dig och påverkats av din sjukdom?

  • Anna-Lena: Utan tryggheten i tron hade jag inte klarat detta. Jag har känt mig buren som i dikten ”Fotspår i sanden”. Människors omsorg och bön har också betytt mycket och bibelstället om krukmakaren. Även Psaltaren 145, om att Gud håller sina löf­ten.
  • Peter: Under en väldigt tuff sjukskrivnings­period bad jag varje dag ut orden i Jesajas kapitel 53: ”Genom hans sår blir vi hela­de”. Jag ville påminna Gud om hans löften. Istället blev det Gud som påminde mig om något mycket större: ”Han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe”. Jag fick en större tacksamhet över vad Jesus redan gjort för mig.

Hur ser du på helande från sjukdom?

  • Anna-Lena: Gud kan absolut hela men använder också forskare och läkare. Somliga ville i början ”be bort” min Parkinson, men jag ville hellre ha förbön för att orka bära det jag fått. Jag vill verka och tjäna ”till dess alla varför får svar”. Gud har även använt mig i samtal med andra under rehabili­teringen, jag har fått be med människor och bygga relationer utanför kyrkan. Och de personerna bryr sig om mig.
  • Peter: Jag vet att Gud kan hela. När det gäl­ler min hörsel har dock så många bett för mig och jag vet inte varför Gud inte helar alla. Men Gud är god och stor och har en underbar förmåga att använda även sjuk­dom och begränsning. För mig har det hjälpt mig att bli mer ödmjuk inför livet.

Hur är det att tillhöra en kyrka och bli sjuk?

  • Anna-Lena: Min roll som officer förändras; vem ska jag vara som sjuk, kan jag fortsätta ar­beta? Då betyder ett telefonsamtal väldigt mycket. Att vara sjukskriven länge gör att det blir ganska ensamt.
  • Peter: Ja, visionen ”Välkommen hem – livet med Jesus” är så viktig! Vi i Frälsnings­armén är generellt väldigt upptagna med verksamhet men pinsamt svaga på rela­tion. Rent allmänmänskligt är sjukdom isolerande, det gäller oavsett var man är.

Är det viktigt för dig att tillhöra en församling?

  • Anna-Lena: Jag skulle inte klara att vara privat­ kristen. Även om jag arbetar i Frälsnings­armén går jag i kyrkan på söndagen för min egen skull, det är en längtan också när jag inte jobbar. Jag försöker uppmunt­ra andra att komma med och dela. Försam­lingen behöver även den ensamme och jag behöver kåren (församlingen) även om jag är jättetrött.
  • Peter: Jag är helt beroende av att få tillhöra en kristen gemenskap där jag kan växa. Jag älskar att höra andras vittnesbörd och behöver även ”motståndet” från sys­kon i tron för min egen helgelses skull.

Vem kan du tala om din tro med?

  • Anna-Lena: Jag delar glädjen och sorgen med min make Michael som jag helt och fullt litar på. Sedan jag kom tillbaka till Stockholm betyder Tua Dominique mycket. Hon är en vän sedan mer än 40 år som jag kan dela mitt liv med. Att veta att hon finns betyder så mycket.
  • Peter: Min allra bästa vän är min fru Marie. Vi delar allt, härlig glädje, djup sorg. Men det finns även andra viktiga personer runt mig.

Har du någon förebild?

  • Anna-Lena: När jag som ung tänkte på framtiden som officer så fanns Ewa-Maria och Inge Wahlström där för mig. De finns fortfa­rande kvar. Jag gjorde praktik hos dem och lärde mig att det går att leva som fa­milj och vara officer i Frälsningsarmén.
  • Peter: Många soldater, officerare och kolle­gor. Men starkast framträder mamma och pappa – jag bär för alltid med mig bilden av hur de varje kväll böjde knä vid dub­belsängen och bad. Så jordnära men också på barrikaderna för Guds rike.
Anna-Lenas sak är ett par boxningshandskar. Peters sak är Bibeln.

Anna-Lena frågar Peter:

Jag har alltid sett dig som en starkt och tydligt troende kris­ten – var kommer detta ifrån?

Peter: Är det som du beskri­ver så är det bara nåd. Tron är väldigt dyrbar för mig. Jag har fått en enkel, god mylla från föräldrahemmet att bygga på. Jesus är allt för mig.

Peter frågar Anna-Lena:

Vad betyder boxningshandskarna du har med dig?

Anna-Lena: När jag fick diagnosen sa de att boxning är bra. Så jag skaffade handskar och slår en del på en boxboll på Kår 393 där jag jobbar. Jag får sådan kraft och glädje tillbaka. Jag tränar också på rehab och har även börjat med ”Parkinson-balett”. Att komma i fysisk form var räddningen efter min långa sjukskrivning. Mr. Parkinson ska inte vinna över mig!

Peter: ”Min sak får bli Bibeln och det bibelställe som kommit att bära mig under en väldigt svår sjukdoms­period, då jag också var kårledare. Jag återvände till orden i Jesaja 53 och bad ut dem varje dag. Jag ville påminna Gud om hans löften om att hela genom sina sår som det står i vers 5. Men istället blev det Gud som påminde mig om något mycket större: ”Han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe” i vers 12. Jag fick en större tacksamhet över vad Jesus redan gjort för mig.

Anna-Lena: ”Jag skaffade boxningshand­skar som ger mig kraft, glädje och bra träning i min sjukdom.”

Text och foto: Carina Tyskbo

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4-2022