"Jag har hittat hem nu"

Erica parkerar sin cykel i gränden utanför kåren (församlingen) i Visby. Hon har en sjal svept några varv runt halsen och ett leende som lyser varmt i skymningsdunklet i gränden. Inne i caféet är det folktomt efter stängning och vi slår oss ner i en soffa. Under de tjocka medeltida fönsternischerna börjar hon berätta.

Pappans missbruk präglade uppväxten

− Jag är född 1987 i Västerbotten men växte upp i Hälsingland. Vi flyttade dit när jag var sju år och pappa fick en plats på Stenbacka behandlingshem. Han har druckit alkohol i perioder sedan jag var liten, berättar Erica dämpat.

Pappans missbruk har präglat hennes uppväxt. I perioder försvann han från familjen, något som skapade en stor osäkerhet och som Ericas mamma gjorde allt för att kompensera. Mamma blev den trygga och pappa en slags bonuspappa.

− Men hon slet ut sig, gömde undan mycket av sitt eget och tog inte hand om sig själv, minns Erica.

När Erica var tolv år separerade till sist föräldrarna och pappan flyttade till Gästrikland. Under hennes gymnasietid i Bollnäs avled fadern i sviterna av sitt alkoholmissbruk.

− Pappa var fosterbarn i sin uppväxt och hade otroligt många sår. Jag kom honom egentligen aldrig nära men har alltid känt mig älskad. Men alla avsked och separationer har skadat mig, säger hon.

Utanförskapet under skoltiden

Ericas föräldrar tillhörde en frikyrka och var nydöpta när de träffades. Gudsbilden var väldigt auktoritär. För Erica var det svårt att förstå Bibeln, församlingen i Arbrå hade dessutom få jämnåriga att relatera till.

− Jag började tidigt ställa frågor och brottas med bibelberättelserna. Jag hungrade efter att förstå men hade inte nycklarna, säger hon.

Under skoltiden kunde Erica uppleva ett utanförskap. Kanske för att hon alltid var tydlig med sin tro, vilket gjorde henne annorlunda. I gymnasiet gick hon estetisk linje där sång var huvudämnet. Hon fick möjlighet att pröva många olika uttryck kring kreativt skapande, något som följt henne vidare i livet. Erica drömde om att studera vidare men tvekade inför en akademisk utbildning.

− Jag identifierade mig mer med min pappa, som var väldigt kreativ, och trodde inte jag kunde behärska båda sidorna.

Vänner för livet och en egen tro

Längtan efter fördjupning i tron fick henne att söka till Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa utanför Linköping. Här öppnades en ny värld för Erica med en tillvaro omgiven av unga kristna, studier och ett socialt liv.

− Jag hade aldrig varit med om något liknande. Allt var så nytt, jag antecknade frenetiskt, tog del i umgänget och fick vänner för livet, säger hon.

Den allra första dagen träffade hon Anna-Karin, som blivit en av dem som idag står henne allra närmast.

− Ja, Gud har använt henne många gånger i mitt liv, intygar hon.

Erica poängterar att hon alltid har känt sig älskad av Gud men haft en väldigt felaktig bild, baserad på föräldrarnas tro. På Liljeholmen kunde hon formulera en egen tro och lära känna Gud på ett nytt sätt. Hon fick teologiska verktyg och människor att relatera till och prata med, också om mer mänskliga frågor.

"Jag kände mig så otroligt inkompetent och misslyckad"

Så småningom samlade Erica mod och övervann sin rädsla för akademisk bildning. Hon sökte till lärarutbildningen i Jönköping och kom in. Men hon missade att tacka ja och förlorade sin plats, utan att veta om det. Tillsammans med en vän hade hon ordnat bostad, allt var förberett inför flytten. Hon fick en chock.

− Det var som ett magplask i betong – så hemskt! Jag ringde runt till människor och bad om ursäkt. Jag kände mig så otroligt inkompetent och misslyckad, säger hon med blanka ögon.

Under de följande åren sökte Erica massor av jobb utan resultat. Hon längtade efter att ge, men fick inte det. Hon gick ner sig, krympte och började till slut isolera sig. Många av hennes vänner flyttade dessutom från orten. När hon inte längre klarade av att byta buss insåg hon hur illa det var. Men vad skulle hon ta sig till? Självförtroendet var så skadat.

– Men ändå fanns en slags förtröstan och en frid. Efteråt har jag upplevt att Guds omsorg blir tydligare i tuffa situationer. Då märker jag att han verkligen bär, säger hon.

Kom till Frälsningsarmén i Visby

Vännen Anna-Karin studerade vid den tiden på Gotland och bodde på Frälsningsarméns kår i Visby. Hon uppmuntrade Erica att komma dit.

– Precis då öppnade Gud en dörr – det fanns ett rum ledigt här! säger Erica och slår ut med armarna. Jag hade inget att förlora utan packade allt jag kunde bära och reste.

Erica fick praktik i rehabiliteringsprojektet ”Hela Livet” och blev ansvarig för vandrarhemmets uthyrning. Efter en sommar i Hälsingland erbjöds hon att få återvända till Gotland och arbeta.

– Jag skulle få tider att passa, ansvarsuppgifter och lön! Det var helt otroligt. Jag tackade förstås ja, ler hon.

Nu fick Erica kollegor som med värme och kärlek sökte Gud i allt. Hennes destruktiva självbild började repareras och ansvarsområdena växte. Hon ser tacksam och förundrad ut när hon räknar upp arbetsuppgifter med ungdomar, café, lovsång och administration. Hon menar att kåren är en tillåtande, trygg och förlåtande plats som sett hennes potential och bjudit in henne att våga.

– Jag hade så många behov som inte var tillgodosedda. Jag var svältfödd på gemenskap och omsorg. Här har jag fått växa i tro, tillit och relation till Gud och upprättats i vem jag är. Tidigare hade jag bara släppt in Gud i hallen, nu är han en mycket större del i mitt liv som hela tiden förser. Bönen är en så central del av verksamheten och människorna har fokus på Jesus, säger Erica och ler.

Sökte återigen till lärarutbildningen

Under en av bönestunderna på jobbet fick en kvinna en bild av hur Erica stod framför ungdomar med en öppen bok. När hon läste lyftes ungdomarna upp som fjärilar. De berörde Erica djupt och längtan efter studier tog ny fart. Hon sökte åter till lärarutbildningen och kom in på distansstudier vid Umeå Universitet. Där går hon nu på femte och sista året och trivs väldigt bra med studierna, även om självförtroendet fortfarande kan svikta ibland.

Idag mår Erica bra och älskar sitt liv.

Hon har vänner inom kåren och fritidsintressen, hon sommarjobbar på Frälsningsarmén och försöker värna om sig och sina egna gränser. På en plats där man möter stora behov är det extra viktigt, menar hon. Ögonen fylls av tårar igen:

– Jag har hittat ett hem i församlingen och fått en extra familj. Tänk att vi har en så god, tålmodig och kärleksfull Gud som inte dömer, säger hon.

Text och foto:: Carina Tyskbo

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5 - 2019