Pandemin synliggör behovet av samverkan mellan olika stödinsatser för samhällets mest utsatta.
Frälsningsarmén rustar nu för att ta ett större ansvar för denna samverkan. Varje dag möter jag kompetenta, helhjärtade människor med stor erfarenhet som går den extra milen och som drivs av passionerad kärlek och stor tro på människans obestridliga värde. Människor som väljer att inte tro och agera utifrån att det finns ”omöjliga fall”. Jag möter dem inom socialtjänsten, bland behandlingsassistenter, inom sjukvården, bland medmänniskor och inom psykiatrin.
Enskilda individers engagemang är enormt viktigt för en människas upprättelse. Men, det som ofta blir avgörande är samverkan. Att landsting, kommun och ideella aktörer samarbetar med individens bästa i fokus. Därför har Midsommarkransens akutboende sett över stora delar av sin verksamhet.
En helhetssyn på människan
Idag ser vi att gemensamma skatteresurser delas ut på många olika aktörer. Vården är specialiserad och fungerar i stuprör med minimal kontakt. Vi har ett system där den hjälpsökande möter många olika personer som är experter på just sitt område. Samverkan mellan dessa är ytterst liten. För en människa i hemlöshet som lider av psykisk ohälsa och dessutom har ett aktivt missbruk, blir detta system förödande. Möjligheten att se och arbeta utifrån att människan är en helhet är liten. Vi måste utveckla vården och omsorgen tvärs igenom dessa stuprör. Så att varje expertområde kan samverka med helhetssyn på människan. Först då kommer vi att se goda resultat.
Ett uteblivet fysiskt möte eller en bristande långsiktig planering är förödande för en människa utan skyddsnät. Frustration över att inte få tag på sin socialsekreterare eller inte komma in på den vård man önskar har alltid varit stor bland våra gäster. Under pandemin har den blivit större. Det liv de lever gör det svårt att ringa på utsatta tider eller bara ha sporadiska samtal via telefon.
Samverka med socialtjänsten och psykiatrin
Forskningen visar att viktiga faktorer för att ta sig ut ur hemlöshet är kontinuitet och flexibilitet. Sverige har ett trögt system som inte gynnar den utsatta människans väg mot hälsa. Det är dessutom enormt kostsamt. Dagligen ser jag otroligt sjuka människor gå runt på våra gator, lämnade till sitt missbruk och sitt psykiska lidande. Om hjälp i form av behandling sätts in, dröjer det inte länge förrän personen är tillbaka på gatan igen, ofta i en ännu djupare problematik. Med en större samverkan skulle kostsamma behandlingars effekter inte behöva bli bortkastade och människans rätt att må bra kunna tas tillvara.
Relation och samverkan är byggstenar till förändring. Midsommarkransens akutboende kliver nu in och tar ett större ansvar än det uppdrag man tidigare fått av Stockholms stad. Vi vill kroka arm med socialtjänsten och psykiatrin och ha en aktiv roll i samverkan mellan olika stödinsatser. Både under tillfällig placering på akutboendet men också genom den vårdkedja som finns upprättad för människor, från gatan till eget boende.
Det finns ingen brist på kompetens och erfarenhet inom svensk missbruksvård. Bristen gäller samverkan mellan samhällets olika aktörer. Vi behöver ett system där den enskilde får vara experten på sitt eget liv och en samverkan där vi, som dagligen träffar dessa människor, får ha en aktiv roll.
Text: Sofia Fållsten, verksamhetsansvarig för Frälsningsarméns akutboende Midsommarkransen, Stockholm.
Foto: Kerstin Tillenius
Debattartikeln publicerades i Frälsningsarméns tidning Stidsropet nr 4 - 2020