Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Stödinsatser behöver samverka för samhällets mest utsatta

Relation och samverkan är byggstenar till förändring. Midsommarkransens akutboende kliver nu in och tar ett större ansvar än det uppdrag man tidigare fått av Stockholms stad. Vi vill kroka arm med socialtjänsten och psykiatrin och ha en aktiv roll i samverkan mellan olika stödinsatser.

"Det finns ingen brist på kompetens och erfarenhet inom svensk missbruks­vård. Bristen gäller samverkan mellan samhällets olika aktörer. Vi behöver ett system där den enskilde får vara experten på sitt eget liv och en samverkan där vi, som dagligen träffar dessa människor, får ha en aktiv roll." säger Sofia Fållsten, verksamhetsansvarig för Frälsningsarméns akutboende Midsommarkransen, Stockholm.

Pandemin synliggör behovet av samver­kan mellan olika stödinsatser för sam­hällets mest utsatta.

Frälsningsarmén rustar nu för att ta ett större ansvar för denna samverkan. Varje dag möter jag kompetenta, hel­hjärtade människor med stor erfarenhet som går den extra milen och som drivs av passionerad kärlek och stor tro på männ­iskans obestridliga värde. Människor som väljer att inte tro och agera utifrån att det finns ”omöjliga fall”. Jag möter dem inom socialtjänsten, bland behand­lingsassistenter, inom sjukvården, bland medmänniskor och inom psykiatrin.

En­skilda individers engagemang är enormt viktigt för en människas upprättelse. Men, det som ofta blir avgörande är samverkan. Att landsting, kommun och ideella aktörer samarbetar med indivi­dens bästa i fokus. Därför har Midsom­markransens akutboende sett över stora delar av sin verksamhet.

En helhetssyn på människan

Idag ser vi att gemensamma skattere­surser delas ut på många olika aktörer. Vården är specialiserad och fungerar i stuprör med minimal kontakt. Vi har ett system där den hjälpsökande möter många olika personer som är experter på just sitt område. Samverkan mellan dessa är ytterst liten. För en människa i hemlöshet som lider av psykisk ohälsa och dessutom har ett aktivt missbruk, blir detta system förödande. Möjligheten att se och arbeta utifrån att människan är en helhet är liten. Vi måste utveckla vården och omsorgen tvärs igenom dessa stuprör. Så att varje expertområde kan samverka med helhetssyn på människan. Först då kommer vi att se goda resultat.

Ett uteblivet fysiskt möte eller en bristande långsiktig planering är förö­dande för en människa utan skyddsnät. Frustration över att inte få tag på sin socialsekreterare eller inte komma in på den vård man önskar har alltid varit stor bland våra gäster. Under pandemin har den blivit större. Det liv de lever gör det svårt att ringa på utsatta tider eller bara ha sporadiska samtal via telefon.

Samverka med socialtjänsten och psykiatrin

Forsk­ningen visar att viktiga faktorer för att ta sig ut ur hemlöshet är kontinuitet och flexibilitet. Sverige har ett trögt system som inte gynnar den utsatta människans väg mot hälsa. Det är dessutom enormt kostsamt. Dagligen ser jag otroligt sjuka människor gå runt på våra gator, läm­nade till sitt missbruk och sitt psykiska lidande. Om hjälp i form av behandling sätts in, dröjer det inte länge förrän per­sonen är tillbaka på gatan igen, ofta i en ännu djupare problematik. Med en större samverkan skulle kostsamma behandlingars effekter inte behöva bli bortkastade och människans rätt att må bra kunna tas tillvara.

Relation och samverkan är byggstenar till förändring. Midsommarkransens ak­utboende kliver nu in och tar ett större ansvar än det uppdrag man tidigare fått av Stockholms stad. Vi vill kroka arm med socialtjänsten och psykiatrin och ha en aktiv roll i samverkan mellan olika stödinsatser. Både under tillfällig place­ring på akutboendet men också genom den vårdkedja som finns upprättad för människor, från gatan till eget boende.

Det finns ingen brist på kompetens och erfarenhet inom svensk missbruks­vård. Bristen gäller samverkan mellan samhällets olika aktörer. Vi behöver ett system där den enskilde får vara experten på sitt eget liv och en samverkan där vi, som dagligen träffar dessa människor, får ha en aktiv roll.

Text: Sofia Fållsten, verksamhetsansvarig för Frälsningsarméns akutboende Midsommarkransen, Stockholm.

Foto: Kerstin Tillenius

Debattartikeln publicerades i Frälsningsarméns tidning Stidsropet nr 4 - 2020

Publicerat: 2020-10-14Skriv ut