Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Stora behov gör närvaro viktig

Frälsningsarméns kår i Sundsvall är inhyrd i en blå plåtbyggnad som tidigare varit skollokal. För 20 år sedan flyttade den lilla kåren hit till Nacksta från en pampig, centralt belägen byggnad i Sundsvalls centrum. Här behövs man bättre, anser ledare och medlemmar.

Kårledare Ylva Pettersson och Anneli Solomon, ansvarig för musiken och flyk­tingarbetet på kåren, utanför Frälsningsarméns lokaler i Sundsvall. Foto: Teresia Jansson

Det är en mulen septemberdag och jag sitter och pratar med Ylva Pet­tersson, kårledare för Frälsningsarmén i Sundsvall se­dan tre år tillbaka. Vi har slagit oss ner i de beige fåtöljerna i det ljusa, hemtrevli­ga caféet, men att vi skulle sitta här nu är ingen självklarhet. Kommunen ville an­vända lokalerna till egen verksamhet så i januari 2018 blev kåren uppsagd som hyresgäst.

— Vi letade nya lokaler, bad i ett halvår och sa till Gud att han fick placera oss där han ville men vi upplevde att han visade oss att vi inte var klara här, säger Ylva.

— Det finns ingen annan kyrka i om­rådet och det är lätt att få kontakt med människor här. Vi kände det som om vi skulle lämna ”fåren utan herde”, fortsät­ter hon.

Nyligen fick hon ett glädjande besked: kåren får vara kvar i lokalerna. Fräls­ningsarmén samarbetar även med andra organisationer i området genom fören­ingen ”Forza Nacksta” när det gäller be­hoven i området. Bland annat försöker man aktivera ungdomar att sommarjob­ba eller vara volontärer.

Via tolvstegsprogrammet Celebrate Recorvery

Många har hittat till kåren de senaste åren via det bibelgrundade tolv-stegspro­grammet Celebrate Recovery, som är till hjälp att hantera ovanor, sår och beroen­den av olika slag. Just nu har kåren ingen aktiv studiegrupp, men en gång i mån­aden anordnar man Sinnesrogudstjänst, i Celebrate Recoverys anda. Människor upprättas och utvecklas.

— Det är otroligt roligt. En man som har haft det riktigt illa har blivit böneser­geant i kåren och vill nu lära sig att pre­dika, säger Ylva engagerat.

— Vi har ofta öppet under vardagarna så här kan man slinka in och prata vare sig man är nedstämd eller glad, fortsätter hon.

Samarbete med stödboende/härbärge och familjecenter

Kåren har också ett gott samarbe­te med Frälsningsarméns stödboende/härbärge Klippangården. Ylva håller i gudstjänster och kurser för personalen där och de boende bjuds in till det som kåren anordnar. En annan viktig samar­betspartner är familjecentret Kraftkällan som startades av Frälsningsarmén för sex år sedan. Kraftkällan drivs idag som en fristående ekumenisk förening. Dit hän­visar kåren människor som behöver stöd i sina relationer.

Kårens sociala arbete

Kåren fokuserar på det sociala arbetet och i området finns problem med en­samhet, arbetslöshet, droger och psykisk ohälsa. Den som behöver praktisk hjälp kan komma till kårens sociala center på torsdagförmiddagar och få en rekvisition på barnkläder hos Myrorna, en matkasse, samtal eller hjälp att tolka myndighets­papper. Varje vecka hjälper man cirka 15-20 personer varav många är ensamståen­de mammor.

— Vi försöker ha volontärer på plats så att de som kommer inte bara står i kö utan även får lite socialt utbyte. Vid varje samtal vill vi väcka hopp och om det blir tillfälle dela tron på Jesus, berättar Ylva.

Svenskaundervisning och studier i kristen tro

Efter den stora flyktingvågen har många med modersmålen arabiska, dari och tigrinska kommit till kåren för att lära sig svenska och i våras nådde man en topp med omkring 70 elever per lektion. De er­bjuds även studier i kristen tro och intres­set är stort. Man har fått se en del av dem bli frälsta, bland dem några muslimer.

Anneli Solomon ansluter till vårt samtal efter en stund. Hon hamnade på kåren för två år sedan för att hjälpa till med just undervisning i svenska och har sedan dess blivit frälsningssoldat och an­ställd med ansvar för musiken och flyk­tingarbetet. Anneli har just dragit igång en grundkurs i kristen tro; ”Al Massira”, som betyder vägen, på arabiska. En av de arabisktalande rekryterna är ledarmed­hjälpare i kursen.

— Det bästa är den direkta kontakten med alla sorters människor. Det är spän­nande att gå till jobbet eftersom man inte vet hur dagen blir, säger Anneli.

— Det svåra är att hinna med allt för det händer så mycket hela tiden, fortsät­ter hon.

Den största utmaningen med att vara kårledare, tycker Ylva Pettersson, är att hitta former för undervisning som fung­erar för barn och unga. Eventuellt kom­mer man att anställa någon för att ut­veckla arbetet för dem.

— Det mest positiva är att ha soldater och medlemmar som inte är rädda för förändringar, utan ser det nya som nå­gonting spännande, säger Ylva.

Ali, Lee och Adrian gillar att vara på Frälsningsarmén.

”Alla är så trevliga och barnen säger att de måste hit”

När klockan har slagit 18 och mörk­ret fallit på fylls gudstjänstlokalen av omkring tio vuxna, och lika många ton­åringar och barn, till veckans gemen­skapskväll. Övervägande delen av del­tagarna har utländsk härkomst och det bildas snart en kö till bordet där volontä­rer serverar hamburgare. En stamgäst är sexbarnspappan Ramadan från Kosovo som har sönerna Ali och Lee och deras kompis Adrian med sig.

— Det bästa är att träffa andra här, alla är så trevliga och barnen säger att de måste hit, säger Ramadan.

De började besöka kåren efter att sö­nerna fått läxhjälp här. Trots den mus­limska bakgrunden så deltar de gärna i andakterna.

— Barnen har fått den hjälp de behövt och nu tar medlemmar emot dem i sina hem. Det är fantastiskt, säger Ramadan.

— Det är jättekul att se alla här och att leka med kompisar, tycker Lee, nio år.

”Det känns som om Gud har gett mig dem som en familj”

Ramadan berättar att ena sonen är lite tillbakadragen, men med människorna här känner han sig trygg. På lördagsef­termiddagarna lämnar Ramadan några av sina barn hos frälsningssoldaten Anki som också är med i kväll. Det märks att killarna är fästa vid henne och de snålar inte med kramarna.

— Vi fikar, gör läxor, äter middag och leker eller tittar på film. De kallar mig för mamma och det känns som om Gud har gett mig dem som en familj, de känns som mina egna, säger Anki leende.

När hamburgarna har slunkit ner delas gästerna in i lag och Ylva håller i en fråge­sport kring Bibeln. Engagemanget är stort och vinnande laget får kexchoklad som pris. Sedan plockar Anneli fram gitarren och det blir kaffe, kaka, andakt och sång.

”Man får komma precis som man är”

Christina som är pensionär hittade hit för tre år sedan och är nu medlem.

— Det var inte förrän jag kom hit som jag kände att jag hade kommit hem, att jag hade hittat rätt, säger hon.

— Här är de som folk, brukar jag säga. Man känner sig alltid välkommen och aldrig dålig, man får komma precis som man är, fortsätter hon.

Samma känsla har Mickaela som på grund av psykisk ohälsa isolerat sig mycket tidigare men när hon blev tipsad om Frälsningsarmén vände tillvaron. Här hjälper hon till med lite av varje och nu får hon snarare öva sig i att gå hem ef­tersom hon tillbringar så mycket tid på kåren. Hon har även fått en gudstro och är nu frälsningssoldat.

— Oavsett hur jag mår så går jag hit. Det farligaste man kan göra är att sitta hemma om man mår dåligt. Här behövs jag och jag har aldrig haft så här mycket vänner förut, säger hon.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2019

Publicerat: 2019-01-21Skriv ut