Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

”Jag har tagit tillbaka det jag förlorat”

Lars har seglat på många mörka vatten i sitt liv. Men nu styr han med säker hand tre båtar fram och tillbaka till Kurön, Frälsningsarméns behandlingshem för personer i missbruk. Stridsropet for ut på Mälaren med skepparen som alla talar gott om.

08.12 – Lasse hämtar oss med båten Hampus

Vid Lindby brygga på Adelsö råder stillhet. Syrenbuskarna slokar på sen­sommarvis. Tvärs över Mälaren böljar fälten på Björkö-Birka. Ett får bräker. Så bryts plötsligt tystnaden när Hampus, en tidigare bogser- och timmerbåt från 1933 med 70 tons bruttovikt, rundar ud­den. Det går undan när den solglimman­de ytan bryts och vattnet skummar kring fören. Svenska flaggan fladdrar.

Vid rodret står Lars Enbom, skeppare på Kurön, Frälsningsarméns behand­lingshem för personer i missbruk. Han lyfter armen och vinkar.

08:37 – ”Jag har ständig beredskap”

— Välkomna! Rejäla handslag, vänliga blickar. Lasse har lagt till och bju­der oss ombord. Med finns också Fredrik, klient och däcksman, och kuratorn Maria som lämnar av en klient på dags­ledighet.

Lasse bor på Kurön under de sju da­gar i sträck som han jobbar. Varje dag kör han personal, klienter eller matvaror enligt en turlista den cirka tio minuter långa turen till och från ön. Schemat kan kastas om snabbt om en klient till exem­pel måste akut till sjukhus.

— Jag har ständig beredskap, dag som natt. Klockan sex står jag för det mesta och brer mackor med personalen i köket, säger han.

08.53 – Mot Kurön med kylvaror och dagens post

— Alla ombord?

Lasse styr Hampus ut från kaj. Just då dyker Arlas kylbil upp över krönet på backen. Det är bara att lägga till igen. När varorna är lastade och dagens post hämtad ger vi oss ut på vattnet. Mor­gonbrisen är sval när Hampus passerar farleden mellan Södertälje och Västerås. Vi ser Kurön som ett två kilometer långt grönt smycke med Ridön och Jurstaholm i norr och fastlandet i väster.

09.14 – För 63 klienter med olika grader av missbruksproblematik

Kuröns hamn ligger inbäddad i höga lummiga träd med skogen som en fond bakom byn. Vattnet är spegelblankt när vi lägger till och Fredrik gör fast båten. Crème fraiche, mjölk, smör och grädde lyfts av, dels med båtens lastkran och dels för hand till en kärra bakom en fyrhjuling. Lasse hoppar upp på den och gasar upp för backen.

I byn ligger pastellfärgade hus med snickarglädje utspridda mellan sling­rande grusgångar, gräsmattor, äppelträd och prunkande rabatter. Här finns ka­pell, växthus och skapandeverkstad. Det är vackert och pittoreskt, hela tiden med Mälaren i blickfånget. 63 klienter med olika grader av missbruksproblematik kan behandlas på Kurön.

— Eftersom det här är en ö kommer man bort från samhället och alla frestel­ser när man vistas här, säger Lasse, som parkerat utanför köksbyggnaden.

09.31 – Köket tar emot varorna

 — Tjena, vi är här med varor!

Lasse småsnackar med de två kockar­na som svabbar golv inför lunchen. Kyl­varorna staplas längs med kökets korri­dor. Ett skafferi står öppet och avslöjar en exemplarisk ordning.

— Det är så bra mat här, säger Lasse och klappar sig på magen. Ja, det syns ju på mig.

09.58 – Mot Adelsö igen – med båten Anna af Kurön

Vi styr mot Adelsö igen, denna gång med Anna af Kurön från 1987, öns snabbaste båt med en maxhastighet på 30 knop. Hon används vanligtvis vid per­sontransporter. Trots att Mälaren kan bjuda på rejält grov sjö har Lasse aldrig ställt in en tur. Isbrytaren gör dessutom att han kan köra hela vintern.

— Oavsett väder vill personalen alltid hem, säger han och styr in mot Lindby brygga, där en klient kliver av och en an­nan går ombord.

10.15 – ”Lasse är den bästa man kan tänka sig”

Däcksman Fredrik är i 40-årsål­dern och har ljust blå och vänlig blick. Han är utbildad ingenjör men har käm­pat mot droger i många år. Efter tre må­nader på Kurön ska Fredrik nu flytta till egen försökslägenhet i Frälsningsarméns Halvvägshus. Han är nervös.

— Jag är rädd att jag ska bli för ensam och trilla dit igen. Jag älskar den här platsen. Lasse är den bästa man kan tänka sig, han är aldrig på dåligt humör, säger han mjukt medan han sköter sysslorna ombord.

10.40 – Kaffe i expeditionshuset

I expeditionshuset vid strand­kanten arbetar all administrativ perso­nal, liksom vårdpersonal och kurato­rer. Några dörrar har upptagetknappar som lyser rött. Lasse bjuder på kaffe ute på altanen. Avlägsna vrål av en motor­såg hörs inifrån skogen. Efter sju år på Kurön är Lasse insatt i det mesta kring verksamheten som rymmer egen kraft­station, tvätteri, skogsbruk och sopsta­tion. Och så rederiet, hans huvudsakli­ga syssla sedan 2013.

10.43 – ”Kurön är världens bästa plats”

Solvärmen stiger medan skeppa­ren berättar om en ungdomstid tidigt kantad av droger. Som nybliven pappa förlorade han sitt barn. Då föll allt.

— Fängelse? Ja, jag har 56 olika avsnitt i kriminalregistret bakom mig, främst narkotika, säger han uppriktigt.

Till slut stod han på botten och bad socialen: Hämta mig! Han trodde Kurön skulle vara ett ”tokreligiöst ställe” men ville ge det en chans. Och när behand­lingen inleddes blev han frisk direkt.

— Det här är världens bästa plats. Jag har tagit tillbaka det jag har förlorat. Nu läser jag till behandlingsassistent under mina lediga veckor. Vårt samhälle mås­te verkligen satsa mer på förebyggande arbete hos yngre, säger han och kisar på sitt karaktäristiska sätt med ena ögat stängt.

10.50 – Vill vara igång hela tiden

Vi får en titt i skepparkontoret där Lasse nästan aldrig sitter. Här finns skrivbord, plats för omklädning, ett litet pentry och toalett.

— Nej Mikael, den andra skepparen, gillar datorer bättre än jag. Jag vill vara igång hela tiden, säger Lasse och låser dörren bakom sig igen med en stor nyck­elknippa. Den går till alla byggnader på hela ön.

På en bänk under ett träd sitter en äldre kvinna med jeanskjol och prickig topp. Hon löser korsord. Kerstin är kli­ent och ska vara kvar här till mitten av september. Det är inte första gången hon är i behandling.

— Jag älskar den här platsen! utbrister hon på norrländska. Närheten till vatt­net, naturen och maten. Framförallt är personalen underbar.

11.34 – Lastbåten Brahe

Brahe är Kuröns lastbåt från 1963 och fraktar öns alla fordon, maskiner, grus och containrar, men gör även fraktjobb till andra öar. Däcket rymmer gott och väl en fullastad lastbil. Nedför lej­daren öppnar sig det breda lastrummet med två gamla Volvodieselmotorer.

— Vi har regelbunden servicehjälp av en firma. Annars mekar vi så mycket som möjligt själva, säger Lasse och klappar på de grönmålade maskinerna.

12.00 – Hemlagad lunch

I matsalen doftar det hemlagat när alla klienter radar upp sig upp sig på led och fogligt får en dusch av handsprit. Många hälsar på Lasse när han hämtar köttfärslimpa, kantarellsås och rostad potatis.

— Lasse är bäst, bara så ni vet! intygar en man med stort grått skägg över sin välfyllda tallrik.

13.00 – En klient dyker inte upp

— Jag har varit på 21 olika behand­lingshem. Suttit åtta år i fängelse, säger 40-åriga Fredrik L, ombord på Anna af Kurön. Idag ska han och assistenten till banken på Ekerö. Rastlösheten är det vär­sta med att vara i behandling. Han plock­ar med telefonen.

— Mamma oroar sig när vi ringer var­andra. Det är inte så många som orkar tro på mig längre, säger han och ser ut över vattnet. Han har en liten stjärna ta­tuerad vid tinningen.

Intill står kaplan Peter Manninen med en resväska. Rosa paket med enhörningar sticker upp ur en påse. Som öns pastor leder han gudstjänster och finns till för samtal.

— Men nu ska jag till Borås och fira ett barnbarn, säger han.

Lasse suckar och tittar på klockan. En klient som skulle komma klockan 13 med taxi dyker inte upp. Han ringer någ­ra samtal.

— Det är rätt vanligt. Antingen blir det krångel med sjuktransporten eller så väl­jer klienten att komma senare. Man får nämligen blåsa i mätare när man kom­mer till ön och är det positivt så får du inte skriva in dig, berättar han.

13.28 – Runt hela Kurön

Vi ger upp väntan och vänder till­baka. I den solglittrande farleden syns ett par segelbåtar och en färja. Lasse guidar oss runt hela Kurön:

— Där bodde Frälsningsarméns grund­are Hanna Ouchterlony fram till sin död, säger han högt för att överrösta båtmo­torn och vinden. Han pekar på en liten röd stuga en bit in i skogen. Och där nere badar finnarna bastu tisdagar och tors­dagar!

14.28 – Kiosken på ön

— Vill ni ha en glass? Jag kan visa er kiosken. Lasse låser upp en rödmålad byggnad som förutom Kuröns kiosk och kafé rymmer biljardrum, soffor och plats för umgänge.

— Kiosken är mitt skötebarn – och sor­gebarn, säger Lasse flinande när han be­rättar om klienters tjat att köpa på kredit och betala nästa gång.

16.13 – Karl-Gustavs två hundar

Efter ytterligare några sjövändor är det dags för sista turen från Kurön. Om­bord har flera ur personalen bänkat sig i eftermiddagssolen. Karl-Gustav jobbar i Kuröns tvätteri och sköter all tvätt till­sammans med några klienter. Hans två hundar är som inventarier på ön.

— Ja, de skapar bra stämning här, säger Karl-Gustav och kliar en av hundarna på huvudet.

16.19 – ”Jag har nog ersatt droger med arbete”

Lasse har varit igång i nästan 12 timmar när vi tar farväl. Men han ser inte trött ut.

— Jag har nog ersatt droger med arbete, säger han skrattande och styr in till kajen. Så blir han allvarlig och fortsätter:

— Det är värst när personer ska lämna oss. Det är så lätt att falla då. Man hoppas ju bara att det ska gå bra för alla. Som för min däcksman – en så otroligt fin kille.

Text: Carina Tyskbo Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5 - 2020

Publicerat: 2020-11-19Skriv ut