Har du fallit mellan stolarna?
Frälsningsarmén finns ofta nära människor i olika form av utsatthet. Vi jobbar i sammanhang och på platser där människor lever i marginalen av samhället på olika vis och ofta faller mellan stolar. Har du fallit mellan stolarna någon gång? Det ser ut att göra väldigt ont säger vi som sett det många gånger på nära håll. Och svårt att ta sig upp är det också.
Det kommer ett stort ansvar med att möta utsatta människor. Dels handlar det om vikten av det personliga bemötandet. Men sedan – det vi ser, möter och hör har vi också ett ansvar att berätta vidare. Vi behöver vara som en högtalare ut i samhället, till beslutsfattare och till den som vill höra. Mikrofonen lägger vi mot marken, mot människorna. För ofta har människor i utsatthet inte tillgång till sin egen mikrofon och högtalare. När vi möter människor stöter vi ofta på orättvisor och ohållbara system och beslut som är tagna av beslutsfattare som påverkar individer otroligt mycket. Om detta behöver vi berätta.
Samverkan är helt nödvändigt
Jag arbetar som verksamhetsledare för ett omsorgs- och rehabiliterande arbete i Visby. Hit kommer människor som länge stått långt från arbetsmarknaden och nu vill försöka hitta en väg dit. Vi möter människor som faller mellan stolarna. Som faller igenom ett alldeles för grovmaskigt nät. Som försöker passa in i ett system som inte ofta omfamnar riktiga människor med riktiga liv.
Jag möter människor som alltid, med rätt grogrund, växer. Människor som alltid har kapacitet med rätt förutsättningar. Jag möter människor som i våra samhällssystem räknas i ören och kronor. Som ska snabbt in och snabbt ut i program och processer.
Men vi är ju inte sådana, vi människor. Vi är komplexa och både vi och liven vi lever består av olika delar som skapar en helhet. Vi behöver tid, plats och utrymme för att växa. Vi behöver få bli sedda och hörda. Stolarna behöver stå så tätt så tätt. Nätet behöver vara finmaskigt så det inte går att ramla igenom.
Därför tror vi att samverkan är helt nödvändigt. Annars blir vi som ska stödja små öar som människor ska navigera emellan. Det är ett utmattande arbete för en person som redan befinner sig i en utsatt situation. Att samverka betyder att man gör olika delar, kan olika saker, ansvarar för olika bitar men kommunicerar med varandra, lyssnar och verkar tillsammans runt en människa. Det kräver lite extra att samverka, det gör det. Men det gör hela skillnaden för att en människa ska växa hållbart och långsiktigt. Och vi olika samverkansaktörer behöver varandra för att se helhetsbilden hos en människa.
Motkultur till det snabba som mäter produktivitet och effektivitet
På Krukmakarens Hus har vi idag ett samverkansavtal med Socialtjänsten (och möter utöver det flertalet andra myndigheter i vårt dagliga arbete). Vår samverkan bygger på att vi bär olika delar av ansvar i vårt arbetsrehabiliterande program Hela Livet.
Socialtjänsten, som möter människor som kommer till dem, utser presumtiva deltagare utifrån kriterier vi har satt upp och som de förstår och har kunskap kring. Därefter skrivs personen in i programmet och vi på Krukmakarens Hus tar över den täta dagliga dialogen och genomför programmet utifrån våra metoder. Socialtjänsten finns med i uppföljande möten, halvtidsutvärderingar och dialog vid behov. Deltagaren godkänner kommunikation oss emellan vid behov.
Tillsammans kan vi arbeta mer hållbart och långsiktigt. Det behövs en motkultur till det snabba, det som mäter produktivitet och effektivitet, det som ska vara billigt och som inte lyssnar eller hinner se. Samverkan runt en människa med ett individbaserat helhetsperspektiv tar mer tid, men gör att det blir mindre två steg fram och ett steg bak utan mer bara steg framåt. Hållbart i längden och mindre fall mellan stolar. Dit vill vi sträva.
Text: Fanny Ljungholm, Krukmakarens hus, Visby
Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3 - 2022