Att hjälpa – mer värt än något annat – Frälsningsarméns EU-center

Klockan 8.30 – Här får ett hundratal personer hjälp varje dag

Det ruggiga höstvädret gör det till en lättnad att få slinka in ge­nom den träbruna porten till Sankt Er­iksgatan 30A. I byggnaden är Frälsnings­arméns EU-center inhyst och ett par trappor upp öppnar verksamhetschef Karin Asplund kontorsdörren.

— Välkommen!, utbrister hon med ett upptinande leende.

Ögon, hårfärg och glasögonbågar går i samma varmbruna nyans. Klädd i blå­jeans, svart topp och grå kofta visar hon runt i vad som lika gärna skulle ha kun­nat vara en liten bostadsetta.

— När jag kom hit i juni 2019 byggde vi ett kök här, säger hon och pekar på första rummet till vänster.

Det går mestadels i grått precis som det lite större rummet längre in där det ryms två skrivbord intill det stora spröj­sade fönstret. På väggarna hänger några inramade reklamaffischer för Frälsnings­arméns arbete mot människohandel.

Karin har ett tiotal anställda som varje dag möter ett hundratal personer som kommer för att få sina basbehov tillgodo­sedda, få praktisk hjälp eller stöd och råd. De kan även få plats på Frälsningsarméns akutboende Vinternatt i Årsta.

8.50 – Möte med Stockholms stad och andra organisationer

Karin drar ut ett dokument ur skri­varen. Statistik för oktober månad visar att av de 627 unika besökarna på cen­tret är nästan en tredjedel från Rumäni­en. En hel del gäster härstammar också från Polen, Ukraina, Nigeria, Ghana och Marocko.

9.00

Karins fingrar studsar på tangent­bordet och snart är hon inne i ett styr­gruppsmöte över Zoom med Stockholms stad och andra organisationer med sam­ma målgrupp som centret. Behovet av sovplatser är stort.

— Vi har också fler besökare i dagverk­samheten just nu och det har varit lite ansträngande då vår personal varit sjuk i omgångar, säger Karin.

10.35 – Victorita från Rumänien är köksansvarig

 I fastigheten finns även Frälsnings­arméns Kungsholmskår och i dessa loka­ler tar EU-centret emot gästerna. Karin bjuder på en rundtur. Nere i köket är Victorita i full färd med dagens lunch; fiskbullar och potatismos. För sex år se­dan kom hon från Rumänien till Sverige och nu är hon köksansvarig här.

— Jag gillar det jag gör, jag improvise­rar hela tiden och använder aldrig recept, säger Victorita glatt på bruten svenska. Hon rör med en slev i en stor gryta med tomatsås.

— Men jag tackar Gud för att folk gil­lar min mat, fortsätter hon och när hon skrattar trillar några knallröda hårtestar fram över de rosa kinderna.

10.47 – ”Det här stället behövs verkligen!”

Ute i matsalen står mörka möbler på grårutigt golv. Där sitter Mihir, 39 år, i svart jacka och snävt lindad halsduk. Han är barrakad på huvudet och har en vänlig uppsyn. Mihir är pizzabagare men pandemin gjorde honom arbetslös ett tag.

— En kille här hjälpte mig att skriva CV och att söka jobb. Det här stället behövs verkligen, säger han med artig ton och in­disk brytning.

11.01 – Informerar gästerna om hälsa och hygien

Cristina och Oana från Rumänien har slagit sig ner vid en skylt med texten ”Bätt­re hälsa”. Cristina har mörkt hår och svarta naglar, Oana har ljus page och glasögon. De informerar centrets gäster om hälsa och hy­gien och lotsar vidare till vårdcentralen och till människorättsorganisationen ”Läkare i Världen”.

— Det bästa är när någon ler och tack­ar en för hjälpen. Då känner man att man har gjort något bra, förklarar Cristina och skiner upp.

— Ja, precis och därför läser jag till un­dersköterska nu, för att kunna hjälpa an­dra ännu mer, fyller Oana i.

11.16 – ”Jag kan anpassa mig och ta vilket jobb som helst!”

Ahmed, 22 år, också han från Ru­mänien, är blåklädd från topp till tå. Han sover på gatan vid T-centralen, samlar tom­burkar och sörjer över svårigheten att få ar­bete här.

— Jag vill inte ha svartjobb eller panta burkar. Jag kan anpassa mig och ta vad som helst, säger han uppgivet.

— Men jag uppskattar det här stället jätte, jättemycket. Att få komma hit och tvätta kläder och äta mat, säger han och knatar iväg till den efterlängtade duschen.

11.35 – Rådgivning och kyrka

Karin tar trappan utanför matsa­len som leder upp till kyrksalens läktare. På balkongen till höger om scenen finns fem arbetsplatser med små vita bord, matchande lampor och svarta stolar.

— Här har rådgivarna sin mottagning, säger Karin och pekar runt.

Hon nämner att tredjelandsmedborg­are ofta har en kyrklig samhörighet, och att EU-centret och kåren har en del ak­tiviteter ihop. Nyligen togs beslutet att Kungsholmskåren går upp i Frälsnings­arméns Kår 393 på Södermalm och här blir det istället en internationell kår­plantering/församling.

12.10

Tomas Samuel slår sig ner i trap­pan. Han är rådgivare och kaplan och kommer att leda den internationella församlingen. Tomas är storvuxen med kortklippt skägg, rakat huvud och mild utstrålning. Idag är han ledigt klädd i mörkblå jeans, turkos pullover och gympaskor. Han är konvertit från Irak och håller i andakter, lärjungaskola, själavårdssamtal och förbön.

— En man kom hit som bestämt sig för att ta livet av sig. Men vi sa att Gud älskar honom och bad för honom och han tog emot Jesus. Det glömmer jag aldrig, säger Tomas engagerat.

12.22 – Det kommer nya gäster varje dag

Tillbaka i matsalen är nu De­ryck på plats. Han har vuxit upp i New York och varit volontär på centret i fem år. Hans ansikte strålar ikapp med den orangefärgade tröjan.

— Jag var arbetslös och ganska ”down” men när jag hjälper andra blir jag tack­sam för det jag har. Det är viktigt att spri­da kärlek och det bästa med Frälsnings­armén är att de hjälper alla oavsett vilka de är, säger han och ler varmt.

12.38

I dörröppningen till Sankt Gö­ransgatan står Florin från Rumänien och möter EU-centrets gäster. Där tar en afri­kansk man emot en bägare med mat från Oana. Florin prickar av mannen i surf­plattan på ståbordet framför honom.

— Han finns i systemet och är från Ghana. De flesta som kommer hit kän­ner vi igen men vi har också flera nya gäs­ter varje dag, säger Florin som är rådgiva­re och jobbcoach.

— Jag gillar att hjälpa människor på riktigt. När någon får ett jobb kan den integreras i samhället. Men kan man inte svenska eller engelska rekommenderar vi inte folk att stanna och söka jobb här. Då är det lätt att man blir utsatt för männis­kohandel/exploatering, fortsätter han.

13.03 – Safe Havens – för de som utsatts för människohandel

Hanna Brandvik tittar förbi. Hon är verksamhetssamordnare för Safe Ha­vens som är en stödfunktion för just dem som fallit offer för människohandeln. Det ljusbruna håret är samlat i en slarvig knut i nacken och runt halsen hänger ett halsband med stora träpärlor i flera lager.

— Vi har daglig kontakt med EU-cen­trets rådgivare för att avgöra vilka av dem de möter som ska skickas till oss för juridiskt stöd. Men ofta behöver de också jobbcoaching på centret, säger Hanna allvarligt.

13.31 – ”Jag trivs för jag ser att vi behövs”

Den sena lunchen inmundigas på Café Fix tvärs över gatan. Ur högtalarna strömmar jazzmusik och i den dunkla belysningen berättar Karin, mellan lax­tuggorna, om sin yrkesbana. På Fräls­ningsarméns kvinnocenter i Akalla har hon varit projektledare för ett utbild­ningsmaterial för den som är i asylprocess.

— Kvinnocentret är fantastiskt, bubb­lande och varmt. På EU-centret är det en helt annan miljö med lukter och oljud. Och vi har fokus på förebyggande arbete med lågaffektivt bemötande ur ett hot-och-vålds-perspektiv, säger Karin och drar åt koftan runt sig.

— Men jag trivs för jag ser att vi behövs och man måste förstå att man inte kom­mer till oss om man inte bär på ett baga­ge, fortsätter hon.

Tidigare har hon arbetat på en advo­katbyrå och ett IT-bolag.

— Det var ett aktivt val att sluta gå snabbt i en korridor i högklackat med Excel-ark under armen. Jag behöver en tjänst som är varierad och som jag kan se verkar för något som värderingsmässigt är viktigt för mig, förklarar Karin.

Idag pryds hennes fötter av ett par fler­färgade Nike Air och där hon är nu finns andra drivkrafter än hög lön. Karin vill driva dialoger och arrangera samtal och hon understryker vikten av samverkan.

— Frälsningsarmén är så häftig! Det är någonting magiskt i att möta människor med inställningen: ”Hej, kan jag hjälpa till med något?”, där det finns en genuin, god vilja, säger hon.

— Jag brinner för känslan av att kunna förändra något, att maxa hjälpen vi ger genom att ha rätt knytpunkter och arbe­ta med rätt parter, fortsätter Karin.

Utmaningen är samtidigt att se psy­kisk ohälsa och missbruk och att inte kunna påverka mycket nog, tycker hon.

14.41 – Utbildningsmaterialet ”Lär känna Sverige”

Den planerade releasefesten för utbildningsmaterialet blir på grund av pandemin istället en videoinspelning som skickas till berörda parter. I källaren på Vasakåren vid Odenplan har vägg och golv täckts av svarta skynken. Mikrofo­ner, högtalare, lampor och kameror står riggade på stativ. På plats är, förutom Ka­rin, också Jenny Alm, verksamhetschef för kvinnocentret, och Kristin Hyving, förfat­tare till materialet. Jenny ser in i mittersta kameran och välkomnar tittarna.

— Nu startar vi releasepartyt för ”Att lära känna Sverige och lära sig svenska”, utbris­ter hon och ger ifrån sig ett ”Wohooo!”

14.44 

Alla tre skjuter iväg serpentiner, spexar, dansar och skrattar.

– Vi vill få kvinnor att växa och bli star­ka och våga ta plats i samhället. Vi är glada och stolta över att ha haft över 300 kvin­nor som kommit till oss för denna under­visning och över att nu kunna ge dem det här materialet, säger Jenny.

14.53

Karin:

— De här häftena handlar om att lära sig svenska genom att lära sig om det svenska samhället. Det är lite unikt och vi har fått väl­digt fin feedback från kvinnorna på centret.

15.02

Kristin berättar att undervisningen är uppdelad på tolv teman efter vad man behöver veta som ny i Sverige i väntan på Migrationsverkets beslut. Efter några om­tagningar och lite finslipning avrundar Ka­rin det hela.

— Jag hoppas att ni vill använda materi­alet, det kostar ingenting förutom tryck­kostnaden och handledningen är fri att ladda ner på hemsidan. Tack för att ni tit­tat och ha en fin dag!

Text: Teresia Jansson
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2021