Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Läxhjälp bra verktyg för integration

I vardagsrummet på Frälsningsarméns kår i Västerås har ett tiotal unga med skolböcker och laptops slagit sig ner. De flesta är från Afghanistan. Distansstudier som blivit vanligare på sistone kan vara en utmaning för den som är ny i Sverige. Men här erbjuds läxhjälp och ett socialt sammanhang som kan främja integrationen.

Elaine Tall Wenlöf, en av de ansvariga för kårens sociala arbete hjälper Safar, som vill bli bilmekaniker, inför hans prov han ska ha om en vecka. Foto: Teresia Jansson

Frälsningsarméns kår i Västerås är belägen mitt i stan. Från lokalen man kallar för vardagsrummet på övervåningen blickar man ut över Hantverkargatans gångstråk där eftermiddagssolen dröjer sig kvar denna höstdag. Därifrån är det lätt för den förbipasserande att slinka in och efter tresnåret har ett tiotal personer tagit plats kring de sex borden och i soffhörnan. Ett lätt sorl av röster hörs från de närvarande, varav de flesta är killar.

Under två timmar finns personal på plats för att hjälpa till med läxläsning. Elaine Tall Wenlöf, en av de ansvariga för kårens sociala arbete, menar på att behovet av dessa tillfällen har ökat på sistone. I synnerhet gäller det dem som inte har svenska som förstaspråk och pandemins framfart har lett till mer distansstudier.

— Det kan vara jättesvårt för dem att tolka och förstå uppgifterna och även om de kan mejla sina lärare så kan man behöva vara på plats fysiskt och förklara, säger hon.

— Här kan de även öva talspråket och det är jätteviktigt med skolan för att ha förutsättningar att få stanna i Sverige, fortsätter hon.

Susanna Nordberg och Elaine Tall Wenlöf är ansvariga för kårens sociala arbete.

”Jag har prov om en vecka och Elaine hjälper mig att förklara frågorna i boken”

I entrén får besökarna sprita händerna och tre avlånga bord har delats av med höga plastskivor på mitten. Elaine påpekar att det är en utmaning att inte komma för nära när man hjälper till då man behöver kika i böcker eller på elevens dator. Hon är själv i full färd med att assistera Safar på andra sidan den transparanta väggen. Elaine skiner upp när hon nämner att han är här för första gången. Safar är 20 år och läser nu en kurs i hälsopedagogik och det var en skolkamrat som tipsade honom om kåren.

— Jag vill bli bilmekaniker men behöver läsa in fler poäng för att komma in på den utbildningen. Jag har prov om en vecka och Elaine hjälper mig att förklara frågorna i boken, säger han tacksamt.

Bakom en annan skärm sitter Sahar som är 28 år. Hon har bara varit här en gång tidigare och även hon fick tips av en vän att hon kunde ta med sig läxorna hit. Hon läser engelska och svenska och även om hon bott i Sverige i fem år så är det fortfarande knepigt med prepositionerna i svenska språket tycker hon. Dari som är hennes modersmål har andra bokstäver dessutom.

— Det kan vara svårt men jag har en regel för mig själv att jag kan om jag vill. Människor kan om de vill, säger hon leende.

Sahar vill först utbilda sig till undersköterska och därefter till sjuksköterska. Idag får hon stöd av Susanna Nordberg, också hon ansvarig för kårens sociala arbete. Sahar påpekar att lärarna i skolan inte hinner med alla elever när det är 15 stycken som kräver deras uppmärksamhet.

— Det bästa med att vara här är att jag får hjälp när jag behöver det. Det gör mig glad så jag tänker fortsätta att komma hit, säger hon.

”Det bästa är att få prata med andra på svenska”

Lite mer avskilt i ett rum intill sitter Khatira, 21 år, som liksom de andra är från Afghanistan. Hon kom till Sverige för tre år sedan då hennes bror redan varit här i två år. Hon har läst klart på SFI men jobbar fortfarande på att förbättra sin svenska men även engelskan.

"Här får jag hjälp med allt jag behöver" säger Khatira, 21 år från Afghanistan som har varit i Sverige i tre år.

Distansstudierna, som följd av pandemin, tycker hon är en utmaning. Dels för att hon behöver få uppgifter förklarade för sig ibland och för att hon lätt blir distraherad av annat när hon är hemma. Där finns det alltid hushållssysslor som pockar på uppmärksamhet exempelvis.

Khatiras svenska är fortfarande lite knagglig och hon tycker inte att det varit helt enkelt att komma till ett nytt land och samhälle.

— Jag kände nästan ingen och kunde inte språket. Det gjorde mig stressad och jag tyckte att människor tittade på mig för att jag ser annorlunda ut, förklarar hon.

Ganska tidigt hittade hon dock hit till kåren och har under åren deltagit i flera olika aktiviteter här. På fredagar samlas ungdomar och äter middag, fikar, leker, sjunger, spelar spel och fotboll med mera. På så vis har Khatira fått många vänner.

— Det bästa är att få prata med andra på svenska. Jag lär mig nya ord och nya saker, om kristendomen till exempel, och jag lär känna människor, säger hon.

— Och här får jag hjälp med allt jag behöver, fortsätter hon.

”Kåren blev som min familj, de tog tid för mig”

Själva läxläsningstillfällena på kåren har anordnats i några år men det var i samband med den stora flyktingvågen år 2015 som kåren började engagera sig i integrationsfrågor på allvar. Då chartrade man en buss och åkte ut till flyktingförläggningen i närheten och bjöd med de boende hit. Här blev det fika och undervisning i svenska.

En av dem som kom med då var Shujah som idag är 25 år och även han ifrån Afghanistan. Han lärde sig lite svenska på förläggningen och på kåren fick han ytterligare skjuts i de kunskaperna. Efter en tid blev han till och med timanställd som allt i allo på Frälsningsarmén och hjälpte till med renovering, städning och annat.

— På så vis lärde jag mig hur en svensk arbetsplats fungerar, om arbetsmiljö och rättigheter, säger han.

— Det var svårt för mig att komma ensam till Sverige och svenskar är inte alltid så lätta att få kontakt med. Jag kände mig helt låst, men här fanns det folk att prata med och de kändes som en familj. De tog tid för mig, fortsätter han.

Shujah läser in gymnasiet på Komvux där han går en utbildning i VVS för att bli rörmokare.

”Tack vare studierna har jag inte hamnat dåligt sällskap med droger och kriminalitet”

Nu läser Shujah in gymnasiet på Komvux där han går en utbildning i VVS för att bli rörmokare. Efter det vill han ägna sig åt högre studier för att lära sig göra ritningar och kunna leda projekt i branschen. Idag har han Frälsningsarmén att tacka för mycket.

— Jag har gjort hälften och de på kåren har nog gjort hälften och jag har lärt mig väldigt mycket på kort tid, menar Shujah.

— Och tack vare att jag studerat och inte hållit till ute så har jag undvikit att hamna i dåligt sällskap med droger och kriminalitet, tror han.

På sistone har Shujah dragit med ett tiotal klasskamrater till kåren och läxläsningen. Tre av dem har blivit nära vänner och de brukar sitta i grupp och diskutera skolarbetet och stötta varandra. På grund av pandemin var skolan helt stängd under några månader men nu är eleverna där en dag i veckan.

Individuell hjälp kräver mycket personal

Enligt Elaine krävs det ungefär lika många lärare som elever på plats eftersom det handlar om att ge individuell hjälp. Det kan vara en utmaning att få ihop tillräckligt med personal men förutom anställda brukar ett gäng volontärer, ofta med lärarbakgrund, hjälpa till. Flera av dem är dock lite äldre och därmed i riskgrupp beträffande pandemin så de har valt att hålla sig borta på sistone. Innan hotet om corona fanns kom också några elever i pensionsåldern och då främst från Eritrea, Nigeria och Syrien.

— De tränade svenska i tal och skrift men kom också för den sociala biten då de var jämnåriga med volontärerna, säger Elaine.

— Om den som är isolerad kan komma ut, främjas motivationen och den psykiska hälsan. På så vis tror jag att det även får samhällsekonomiska konsekvenser. Och kan vi bidra med en liten del i detta så känns det betydelsefullt, säger Elaine.

Den som behöver kan även få hjälp med att skriva CV, fylla i diverse blanketter, ansöka om studiemedel, ta kontakt med Socialtjänsten, välja vårdcentral och annat behövligt när man är eller ska bli en del av det svenska samhället.

Text och foto: Teresia Jansson

Publicerat: 2020-10-14Skriv ut