Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Från psykisk ohälsa till livsglädje

Efter år av svår psykisk ohälsa och personliga kriser, tänkte Åsa att livet var över. Men kärleken till dottern fick henne att gripa ett sista halmstrå - Krukmakarens hus i Visby. Frälsningsarméns hjälp gör att hon idag ser sig som frisk och njuter av livet; steg för steg mot självförsörjning och en fungerande vardag.

"När jag för första gången klev in här och träffade Anki på Frälsningsarmén såg hon på mig och sade: "Åsa, du kommer att bli bra". Det var så fantastiskt! Hur kunde hon säga så? Det gav mig ett enormt hopp", säger Åsa Unsgaard. Foto: Carina Tyskbo

Åsa Unsgaard har kämpat med psykisk ohälsa under större delen av sitt liv. Hon har lidit av fobier, haft tvångstankar och ångest. Ändå rullade tillvaron på, med man, dotter, hus på Gotland och egen firma som möbelrestaurerare.

Under livet hade hon haft dålig kontakt med sin mamma och ett år efter att mamman dog blev Åsa plötsligt lämnad av sin man. Innan dess hade dessutom ett hus som hon ägde brunnit ner och hon kämpade om försäkringspengarna. Nu blev Åsa ensam med barn, hus och ekonomi. Ett alltför hårt slag när man redan är skör.

Brakade samman i en psykos

-Kroppen lade av. Jag fick som en radio i huvudet med ständiga röster som talade och talade, all vaken tid. Jag försökte sköta firman men sov bara två-tre timmar per natt. Till slut brakade allt. Jag slet ut alla mina pillerburkar och tänkte: Nu räcker det! säger Åsa och ser ner på sina händer.

Dottern skämdes inför kompisarna

Åsa lyckades ringa sin pappa som körde henne till psykiatrin i Visby. Där konstaterades att hon drabbats av en psykos. Efter god hjälp skrevs hon ut, men hamnande istället i en djup depression. Det enda hon orkade var att laga mat och läsa lite läxor med dottern. Resten av tiden låg hon bara.

- Jag städade inte och skötte inte trädgården, som jag hade älskat att göra tidigare. Min dotter tyckte att det var jobbigt ta hem kompisar när det såg ut som skit hemma, säger Åsa med dämpad röst.

Fick elbehandling och åt höga doser av mediciner

Så följde en svår tid där Åsa i omgångar blev inlagd på S:t Olofs psykiatri. Vid tre tillfällen fick hon elbehandling för att bli av med rösterna i huvudet, dock gjorde minnesförlusten att behandlingen stoppades. Hon åt mycket starka mediciner i höga doser och minns inget alls från första behandlingsomgången. 2015 gick det inte längre att sköta firman och Åsa lade ner den. Ytterligare ett smärtsamt slag.

-Det var att ge upp så mycket. Jag älskade ju mitt jobb! Jag försökte klara det på deltid, men det gick inte, säger hon.

Hörde talas om Frälsningsarméns arbete på Krukmakarens hus

44 år gammal fick Åsa till slut sjukpension med diagnosen kronisk depression. Psykiatrin ansåg henne ironiskt nog som färdigbehandlad, nu också med posttraumatisk stress som kan komma efter elchocker. Livet var bottenlöst svart.

En kurator där Åsa fick samtalsstöd en gång i veckan hade hört talas om Frälsningsarméns arbete på Krukmakarens hus. Åsa kände att hon inte hade något mer att förlora och ville för sin dotters skull trots allt kämpa vidare. På skälvande ben tog hon sig till Mellangatan i Visby.

"Åsa, du kommer att bli bra"

- När jag för första gången klev in här och  träffade Anki (Ann-Christine Karlsten, ansvarig på Krukmakarens hus), såg hon på mig och sade: "Åsa, du kommer att bli bra". Det var så fantastiskt! Hur kunde hon säga så?  Det gav mig ett enormt hopp, säger Åsa.

Två gånger i veckan började hon gå på samtal och i de lugna, vackra rummen fick hon även taktil massage, tvättade och smorda fötter och fick vara precis i det tillstånd hon befann sig i.

- Och så bad Anki för mig. Det var otroligt fint, jag kände mig utvald. Även om jag inte delar den tron var det som att få den mest dyrbara gåva man kan ge en människa, säger Åsa rörd.

Samtal, motion och hjälp med myndigheter

Efterhand kände Åsa att en kraft kom tillbaka som förvånade henne själv. Hon bestämde sig för att inte acceptera sin diagnos och började träna, promenera och samtala med psykologen Bengt, som kom till Krukmakarens hus några dagar i veckan.

- Han hade en enorm förmåga att plocka upp vad jag sa och analysera det direkt. Utan hans hjälp hade det inte gått - det skedde faktiskt underverk hos Bengt, säger Åsa.

Gradvis bättre och starkare av behandlingen

Så småningom började Åsa på "Hela livet"-programmet och fick arbetsträna på Krukmakarens hus tre dagar i veckan. Hon skötte blommor, städning och allmänt fixande, fortsatte i terapi, fick själavårdssamtal och blev gradvis bättre.

Personalen hjälpte henne med myndighetskontakter, ansökan om boendestöd och bidrag. I gruppsamtalen fick hon dela erfarenheter med andra och handledarna. Det häftigaste av allt enligt Åsa är att de faktiskt brydde sig och såg det som viktigt att just hon kom dit. Det bar henne verkligen.

"Jag har aldrig varit på ett ställe som är så kärleksfullt!"

-I början var jag så deprimerad att jag knappt orkade förflytta kroppen, ansiktet hängde inte ens med. Men under mina sämsta dagar sade de ändå: "Kom hit och bara var här!" Jag har aldrig varit på ett ställe som är så kärleksfullt och tillåtande! säger hon med eftertryck.

År 2017 skedde en vändpunkt i terapin och under förra året började hon sakta komma ut ur sin bubbla av depression. En fantastisk känsla, enligt Åsa. Sommaren 2018 bodde hon på Fårö nära havet med sin hund, och njöt av livet varje minut.

- Jag vaknade, gick ner och badade med hunden och trivdes så av att bara vara med mig själv. Alla klagade på värmen, men jag tyckte livet var otroligt! Alla sinnesintryck kom tillbaka så starkt, färgerna återvände, det var som att tillfriskna från en dödlig sjukdom, säger hon och ler.

Arbetstränar och återtar livet bit för bit

 Idag har Åsa börjat arbetsträna på ett hotell i Visby och i sommar ska hon börja jobba på ett nyöppnat våffelkafé. Men hon tänker skynda långsamt. Även hemma i sitt hus återtar hon saker, har så smått börjat arbeta i trädgården och längtar efter att snickra igen. Hon önskar att det skulle finnas fler platser som Krukmakaren hus.

- Ja, vad skulle jag ha varit utan detta? Var någonstans kan man få sitta och gråta och ändå alltid vara välkommen? säger hon och fortsätter:-Tänk att Anki fick rätt - jag blev frisk! säger Åsa med klar, blå blick.

Text och foto: Carina Tyskbo

Ge fler hopp om ett bättre liv

Swisha till 9004805 

Exempel på hur din gåva hjälper

  • 50 kr - Hembesök med fika
  • 80 kr - Sängkläder för en natt
  • 100 kr - Kris och stödsamtal
  • 300 kr - Kläder till ett barn
  • 500 kr - Matvaror till en familj
Publicerat: 2019-04-29Skriv ut