Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Ett äpple med julefrid

Snö, julotta och stjärnor i fönstren, eller strålande sol och grillfest på stranden. Jultomten är klädd i rött, eller också i blått, och dyker upp i släde, eller en rickshaw – eller kanske i en kanot. Middagen består av kalkon, skinka eller biryani. Firandet varierar, men julen finns nästan överallt i hela världen. Även där den inte är självklar eller ens trygg och säker för dem som firar.

En ny, genuint kinesisk jultradition är att man ger bort äpplen. Fina äpplen, putsade och inlindade i silkespapper, och ofta med en stansad bild eller ett budskap på.

För oss i Sverige verkar julen börja tidigare och tidigare varje år, med jultomtar och granar som smyger sig in i skyltfönster och reklam redan i oktober. Traditionerna kan skilja sig ganska mycket mellan olika familjer och personer, men i grunden är det mycket vi känner igen allihop, och även om många firar en nästan helt sekulariserad jul så är nog de flesta medvetna om det krist­na ursprunget till högtiden, och har mer eller mindre kunskap om julevangeliet med Jesusbarnet och Josef och Maria.

I Sverige behöver vi aldrig dölja varför vi firar jul. Vi behöver aldrig dölja vad vi tror på, eller vara rädda för repressalier om vi uttrycker vår tro öppet.

För dem som bor i ett land där de krist­na är i minoritet och som har begränsad, eller helt saknar, religionsfrihet är julen något helt annat.

Richard Bradbury kommer från Stor­britannien men han bor nu i Bangladesh där han arbetar som projektofficer för Frälsningsarmén. Han och hans familj är vana världsmedborgare och har rest, bott och firat jul i många olika länder. Men i Bangladesh är det annorlunda.

Annorlunda i Bangladesh

Här är islam statsreligion, och min­dre än en halv procent av befolkningen är kristen. Frälsningsarmén är inte stor, men utför ändå mycket socialt arbete, framförallt mot fattigdom och männis­kohandel. Religionsfrihet råder i landet, men de kristna är ändå ofta utsatta för förföljelse och trakasserier på olika sätt. Det händer att kyrkor bränns ner eller förstörs på annat sätt, och senast 2016 dödades fyra personer för sin kristna tro.

Vid jul är hotbilden tydligare. Trots att julen officiellt inte firas i landet, är den naturligtvis inte okänd bland befolk­ningen. Många som bor här har själva ar­betat utomlands, eller har släktingar och vänner som kan berätta om hur det ser ut på andra platser.

Richard Bradbury från Storbritannien bor nu i Bangladesh där han arbetar som projektofficer för Frälsningsarmén.— Trots att julen inte alls syntes ute på gatorna, märkte vi mer och mer ju när­mare vi kom att våra muslimska vänner önskade oss god jul. Vi tog chansen att följa deras tradition av att ge bort mat, sötsaker och små presenter i samband med de muslimska högtiderna, och gjor­de likadant. Det var en möjlighet för oss att inkludera dem i vårt firande, påminna om vad det är vi firar, och framförallt att verka för fred och förståelse mellan alla människor, berättar Richard.

Sedan kom själva julen, och familjen åkte till Frälsningsarméns lokal för att fira gudstjänst. Det var då Richard insåg hur annorlunda situationen faktiskt var jämfört med andra länder de varit i.

— När vi närmade oss lokalen såg vi 15 beväpnade poliser som stod där. Det kän­des väldigt nervöst, men sedan insåg vi att de skickats dit av myndigheterna för att skydda oss. Då kändes det nervöst av helt andra orsaker.

Julen, glädjens högtid, firas i Bangla­desh med vetskap om det höga pris man kan få betala för sin tro. Ändå säger Ric­hard att han tydligt ser att julen är en mycket viktig, stark och omhuldad hög­tid för den kristna minoriteten i landet. Det finns en styrka i att samlas och fira ett glädjebudskap när man i sin vardag alltid lever under någon form av hot.

Äpplen i Kina

De kristna i Kina är också i minoritet. Här, som i Bangladesh, finns inte julen med i kalendern, och man har ingen spe­ciell julledighet. Men även här firar de kristna med gudstjänster och måltider, både gemensamt och i hemmen.

Julen firas inte offentligt som en re­ligiös högtid, men med ökad kunskap om omvärlden har den sekulära julen blivit riktigt populär, åtminstone i de större städerna. Shoppingcenter pyn­tas med julgranar och tomtar, och även seden med att skicka julkort har blivit stor - även om många nuförtiden skickar SMS istället. I de kyrkor som finns är na­turligtvis firandet stort. Man samlas för att fira gudstjänst och äta tillsammans. Det är också vanligt med julgudstjänster på flera olika språk, eftersom det finns många från andra länder som antingen arbetar här, eller är på besök.

En ny, genuint kinesisk jultradition är att man ger bort äpplen. Fina äpplen, putsade och inlindade i silkepapper, och ofta med en stansad bild eller ett bud­skap på. Att det är just äpplen har inget samband med den svenska traditionen att stoppa ett juläpple i munnen på en helstekt gris på julbordet. Istället häng­er det ihop med det kinesiska språket. På kinesiska låter många ord ungefär li­kadana, vilket gör att man kan använda en sak för att antyda något annat. På ki­nesiska tavlor ser man till exempel ofta en fisk. Eftersom ”fisk” på kinesiska ut­talas likadant som ”rikedom” är det en lyckosymbol alla förstår.

På kinesiska uttalas ordet för äpple på samma sätt som ordet för frid/fred. Att ge bort ett äpple symboliserar alltså att önska någon julefrid. Även i det ateistis­ka Kina finns alltså tanken på Fridsfur­sten med någonstans i firandet.

Jul på ett dagcenter för äldre i Hong Kong.

Hong Kong är en del av Kina, men skil­jer sig mycket från resten av landet. Här firas julen öppet, och från november och framåt översvämmas staden av julgranar, glittrande stjärnor och julmusik i buti­kerna. Julafton, juldagen och annandag jul är allmänna helgdagar då de flesta är lediga från arbetet.

Hong Kong är trångt, med liten yta och många invånare. Bostäderna är små, och när man ska fira något, eller bara träffa sina vänner, gör man det ofta ute på restaurang. Frälsningsarmén är inget undantag: alla kårer har olika firanden, och de sociala institutionerna likadant. Även högkvarteret, där Frälsningsarméns ledning arbetar, firar naturligtvis tillsam­mans på någon trevlig restaurang.

Heidi Chan, som arbetat på projekt­kontoret i Hong Kong med ansvar för arbetet i Kina i många år, har sett en för­ändring just i högkvarterets firande.

– Vi har börjat med att inte bara gå på restaurang, utan också besöka olika dag­center och vara med om firandet där. Det är verkligen en fantastisk möjlighet för oss att se verksamheten, och också för be­sökarna att få träffa oss, säger Heidi.

Julfest i Kenya

I Kenya är den stora majoriteten av be­folkningen kristna, och julen är en stor högtid för hela samhället. Naturligtvis också inom Frälsningsarmén. Ngolia Ki­manzu, som arbetar på Frälsningsarméns projektkontor i Sverige, berättar:

— I Frälsningsarmén i Kenya försörjs en kårofficer av kårens medlemmar. Man turas om att förse officersbostaden med mat, bränsle och annat som be­hövs. Till jul bidrar alla till en stor fest. Man samlas på julaftons kväll, och firar gudstjänst. Barnen spelar upp julspel, och man sjunger julsånger tillsammans. Sen blir det middag. Alla bidrar med det man kan: en kyckling, en get, eller kanske till och med en bit biff. Och sötsaker, så klart! Och så delar man på maten som alla haft med sig.

En riktig jultradition för många keny­aner är att äta chapati, det indiska, platta brödet. Det är gjort på vetemjöl, något som många inte har råd med mer än ibland, och naturligtvis satsar man då på att äta det när man vill fira litet extra. Med åren har det kommit att ses som en genuin kenyansk jultradition.

Något annat som man tagit till sig så fullständigt att många tror att idén fak­tiskt kommer från Kenya från början är julgranen. Fast, så många granar finns det inte här, så man använder andra träd, ofta en cypress, som man klär och lägger julklapparna under.

Till vänster: Jullunch på dagcentret Las Acacias i Chile. Till höger: Julfirande i Lettland.

Jul = sommarkänsla i Costa Rica

I Costa Rica i Centralamerika betyder december början på sommaren. Regnpe­rioden är över, himlen är blå, och julkäns­lan börjar infinna sig.

— Det lustiga är att vi är så påverkade av framförallt amerikansk kultur att vi ändå kopplar ihop jul med snö, kyla och jultomten i släde, säger Grettel Mejia.

Hon har tidigare arbetat för Fräls­ningsarmén både i Costa Rica och i Hol­land och är van vid att resa mellan olika klimat och kulturer.

— Vi ser det i allt julpynt, både i affä­rerna och hemma, med vinterscener och julgranar överallt, fortsätter Grettel.

I Costa Rica firar man med familjen på julafton. Tamales – majsdeg fylld med kött eller frukt och tillagad inlindad i ett bananblad – är ett måste på julbordet, tillsammans med fläsklägg och äggtod­dy. Många känner inte att det är jul om de inte har en grillfest på julafton. Kyr­kan är en stor del av firandet för de flesta, och gudstjänster hålls särskilt på julda­gen, ibland också på julaftons kväll.

Frälsningsarmén i Costa Rica, som på så många platser, har mycket att göra före och under julen. Julfester ordnas för hemlösa och i daglediggrupper, och många kårer har massor av aktiviteter för stora och små.

En väl inarbetad jultradition sedan många år är änglaträd. Stora och små företag uppmuntrar sina anställda att hämta ett kort med en önskejulklapp från ett behövande barn. Presenterna samlas in och delas sedan ut till barnen som önskade dem.

Samma tradition hittas förstås på många andra platser också, och även här i Sverige finns det änglaträd till jul.

Och som så många av de här tradi­tionerna finns, trots olikheterna, något gemensamt i botten. Glädje, frid, gemen­skap och generositet finns med överallt. Och oavsett vilka traditioner man har är ändå grunden till högtiden firandet av Jesu födelse, Fridsfursten som – med eller utan äpplen – föddes som ett litet barn en gång för länge sedan för att rädda hela världen.

Den här julen hoppas jag att du vill be att frid och enhet ska få spridas över jor­den tillsammans med firandet. Det finns så många som verkligen behöver det.

Text: Lena Wickberg

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5-2020

Publicerat: 2020-12-15Skriv ut