Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Livsviktig docklek

Gabriel Ekbeck har ett gäng strängar på sin lyra och en vetgirig docka på sin arm. Stridsropet följde honom och dockan Åsskar under nio intensiva timmar i Borås. Glada skolföreställningar för hundratals elever avlöstes av poddradioinspelning och viktiga nätverkssamtal.

7.16  - Dagen startar

I Borås är morgonen gråmulen när Gabriel Ekbeck leende kliver ur sin vita Mitsubishi och kramar om oss. Med i bi­len finns också Lotta, lärare på Bodasko­lan, dit vi är på väg. Men först ett snabbt stopp i Gabriels barndomshem, där han i egenskap av mångbottnad barn- och ungdomsledare, poddradioproducent, musiker och inte minst ”dock-förare” av handdockan Åsskar, härbärgerar mycket av sitt material.

Fåglarna kvittrar i trädgårdens höga träd. Gabriel öppnar tyst dörren på det vitput­sade husets nederplan för att inte väcka eventuellt sovande föräldrar. Bilen pack­as raskt med högtalare, storbildsskärm, iPad-stativ, bord, mixer och väskor med alla tillbehör. Det doftar vår från någ­ra tidiga påskliljor som sökt sig upp vid väggen.

7.35 – Värdegrundsdag på Bodaskolan

Bodaskolan i området Hässleholmen har byggnader som domineras av brunt tegel i 70-talsanda. Gabriel parkerar nära idrottshallen.

— Blir det ingen idrott här idag? frågar två flickor som kommer släntrande.

— Nej, det är värdegrundsdag, svarar Lot­ta och lyfter ut en högtalare från skuffen.

— Yes!

Lotta och Gabriel kånkar upp allt tre trappor och in i den höga idrottshallen. Gabriel tar av sig jackan och börjar jobba. På tröjan står det ”Kylskåpsradion med Gabriel och Åsskar” som är både Youtu­bekanal, podd, hem- och Facebooksida.

7.47 – Tekniken förbereds

— Hmm, vi får hänga bildskärmen i bas­ketkorgen tror jag, säger han när idrotts­läraren Annika berättar att det inte går att släcka den stora hallen.

Hon drar ut en plint åt Gabriel att stå på. Ljud och bild är det viktigaste tekniskt sett för föreställningen, som vanligtvis sker i en kyrka där det idag var upptaget. Gabriel gräver i väskorna och konstaterar oroat att det saknas en sladd. Han ringer pappa Lars-Gunnar.

— Ibland är det bra att ha pappa nära. Han känner hela Borås-området och blev Hässleholmens ambassadör förra året. Året innan fick min storebror titeln, säger Gabriel och biter av en bred tejpremsa. Slöjdlärarna Boel och Magnus kommer fram och hälsar. Sladden anländer.

8.09 – Publiken börjar droppa in

— Ett-två, ett-två... Gabriel testar ljudet i mikrofonen medan de första eleverna i årskurs 5 och 6 anländer. Idrottshallen fylls av ljud. Lärarna dirigerar barnen att sitta i rader på golvet och några flickor med rosa, glittriga slöjor vinkar förvän­tansfullt till Gabriel. En kille bollar med sin mössa högt i luften.

— Tja! Läget?

Gabriel greppar handen på en kille i luvtröja och keps. Det är tydligt att han känner många härinne.

Samra och Alicia, 10 år tyckte föreställningen med Åsskar var jätterolig. "Det handlade om hur man ska vara mot kompisar", säger Samra. "Åsskar pratade om rättigheter och gurkaglass", säger Alicia.

8.15 – Föreställning nummer ett

Föreställningen har börjat men dockan Åsskar trilskas bakom bildskärmen.

— Säg att jag försov mig! väser han högt till Gabriel, som drar i honom.

Barnen skrattar.

När Åsskar äntligen dyker fram börjar han tala om gurkaglass och pepparkaka innan Gabriel leder in samtalet på mer all­varliga värdegrundsfrågor. Bilderna väx­lar på skärmen medan Åsskar och Gabriel skrattar och småbråkar. De talar om de­mokrati, val, rättigheter, möjligheter och allas lika värde. Barnen får ge respons när frågan bollas ut i publiken.

— Kan ni flossa? frågar Åsskar plötsligt och alla reser sig för en dansövning.

Det stampas och klappas. Lärarna skrattar åt sina egna dansförsök.

När de två tackat för sig delar Gabriel ut kort och gör reklam för Kylskåpsradi­on. Alla 130 elever tar sig bullrande nerför trappan och ut.

9.20 – ”Jag vill vara på barnens sida”

I lärarrummet på Bodaskolan är stäm­ningen pratig och glad. En lärare beröm­mer Gabriel som tar en kopp varm chok­lad ur maskinen.

— Det kändes bra idag. Även om jag har samma upplägg slipar jag alltid på detaljer kopplat till barnens reaktioner, säger han.

Efter flera års föreställningar inom kyrkan arbetar han helst i skolmiljö med barn som har det tufft. Hässleholmen är klassat som ett av de tio mest utsatta områdena i landet, där föräldrarna ofta arbetar mycket. I tidiga åldrar och under många timmar är barnen ensamma vid en datorskärm, menar Gabriel. Då är det vik­tigt att inte bara lyfta fram det dåliga med "nätet" utan visa på det goda.

— Vi vuxna hamnar lätt utanför bar­nens liv på sociala medier. Med mina ka­naler vill jag vara på deras sida, säger han och tittar ner på sin telefon som redan vibrerar av barn som lagt till Kylskåpsradi­on på Snapchat efter föreställningen.

10.06 – Föreställning nummer två

I idrottshallen väller nu 140 nya elever in i årskurs F-2. En film rullar på skär­men där Åsskar sjunger "skolan är som en julklapp att gå i" och när dockan väl sticker fram huvudet bakom bildskär­men skriker sex-, sju- och åttaåringarna av skratt.

Åsskar berättar att han är nio år och gått i trean sju gånger. Gapskratt igen.

En pojke i publiken räcker upp handen:

— Är du allergisk mot vatten, Åsskar?

— Jaaa, det är jag!

— Nej men det är du väl inte Åsskar, sä­ger Gabriel.

— Jo, jag blir ju blöt!

Värderingssamtalet drar igång och barnen lyssnar intresserat. Gabriel ta­lar om mikro- och makrohandlingar, och att vi kan skapa förändringar med små beslut, som att till exempel varje dag uppmuntra någon. Efter flossadans, stamp och klapp är det slut. Många vill känna på Åsskar på vägen ut, och dock­an vandrar från famn till famn bland eleverna.

10.11 – Värderingsövningar

Åsskar vilar på en bänk medan Gabriel packar ihop. Om en vecka ska han åter­komma till klassrummen, där han mer ingående arbetar med värderingsövning­ar som startar tankekedjor hos barnen.

— Jag vill att de ska förstå sambandet mellan små handlingar och stora konse­kvenser, säger han och virar ihop en sladd. Om man till exempel varje dag får höra att man är ful, blir det till slut en sanning.

I årskurs 6 gick Gabriel ut ur klassrummet medan eleverna anonymt på iPads fick skriva allt dåligt de ville om honom. Sedan fick de stå rakt framför honom och säga samma sak.

— Vi diskuterade varför det är lättare att skriva taskiga saker via nätet än att säga det rakt till personen, och vilka faror det finns med det, säger han.

11.38 – Tillbaka med utrustningen

Åter i föräldrahemmet doftar det mat och kryddor. Gabriel bär in sina saker för sista gången den här dagen. Mamma Ingela kommer ner för trappan i förkläde och hälsar. Hon berättar hur Gabriel hela livet uppträtt och skapat shower, spelat instrument och spelat in.

— Jag är glad över att han får använda så många av sina intressen i jobbet. Jag lyssnar alltid på podden och är stolt över att Gabriel är med och påverkar unga po­sitivt, säger hon och rufsar sonen i håret.

12.00 - lunch

På Spring Rolls på Allégatan är det näs­tan fullsatt av hungriga Boråsare. Över den asiatiska buffétallriken säger Gabriel att kyrkor ibland har en bild av att vara lite bättre än skolan de besöker.

— Det blir lätt så fel. Istället ska man se varandra som komplement och samarbe­ta, tycker han.

Han tittar på klockan och inser att Mes­senger-samtalet han snart ska ha bör skju­tas framåt. Han knappar in ett nummer på telefonen.

13.10 – Mot poddstudion

Nu strålar solen och några fiskmåsar kret­sar över Södra torget och ut över Viskan som ringlar dovblå genom staden. Gab­riel ger en snabb guidad tur medan vi går mot hans poddstudio. Här är han uppväxt men genom allt engagemang i kyrkan har han rört sig på många håll i Sverige och även bott och arbetat i Zambia.

13.35 – Samtal om kursen I Trygga Händer

— Hi Owen, this is Gabriel! How are you?

Poddstudion är ett litet avskalat rum med datorer, högtalare, pianotangent­bord och en stol. En filt hänger för fönst­ret ut mot grannbutikens lilla verkstad. På skärmen syns nu Owen Southgate, som är tränarutvecklare inom den engelska fot­bollen. De känner varandra genom NYFA, National Youth Football Association. Tillsammans med Karin Bondeson, Fräls­ningsarméns ansvariga för ITH-kurser (ITH - I Trygga händer är Frälsningsarméns etiska vägledning för arbete bland barn och unga.), talar de en halvtimme om hur NYFA kan bli en del av ITH-nätverket och börja ut­bilda idrottstränare i I Trygga Händer. Gabriel är nöjd efter samtalet.

— Häromveckan höll jag en riktigt lyck­ad testkurs för idrottsledare, så jag tror att det här samarbetet kan leda till mycket gott, säger han.

14.45 – Inspelning av veckans podd

Inspelningsgrejer riggas och ljudet testas. Gabriel gör hela produktionen av Kyl­skåpsradion själv, från manusskrivande till publicering i de olika kanalerna.

— Du Gabriel?

— Ja Åsskar.

— Idag är det en stor dag för idag är det min dag – det är nämligen Åsskars-galan i natt!

— Nej men Åsskar, Oscars-galan är ett filmpris som delas ut.

— Va!?

Gabriel läser från skärmen och byter blixt­snabbt röst mellan sin och Åsskars. Under in­spelningarna behöver dockan inte vara med på armen så det ser lätt surrealistiskt ut.

— Många barn hör av sig med frågor varje vecka, de samlas i ”Frågelådan” säger Gabriel och drar i ett reglage på skärmen.

16.25 – dagen avslutas

Tiden har blivit lite knapp och Gabriel erbjuder sig att ta en av väskorna då vi skyndar mot stationen. Han fortsätter halvjoggande att berätta om sitt arbete och medan tåget lämnar Borås vinkar han av oss. En ung man med ljus kalufs och med rötter i sin stad och sin tro. Och ett stort hjärta för landets många utsatta barn.

Fakta om Kylskåpsradion

”Kylskåpsradion med Gabriel och Åsskar” som drivs av Frälsningsarmén, finns på Ithunes, Spotify, Youtube, Facebook, Instagram och på Snapchat och har cirka 200 nedladdningar per dag och ungefär 25 000 nedladdningar totalt. Över 400 inlägg i frågelådan har kommit från barnen som lyssnar, med allt från temaförslag till gåtor och kommentarer. www.kylskapsradion.se

Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 3 - 2019

Publicerat: 2019-08-05Skriv ut