Frälsningsarméns buss söker upp Stockholms utsatthet

Utanför Frälsningsarméns akutboende vid Midsommarkransen har Daniel Vik, Emilio Betancour-Roth och Peter Manninen just packat en buss med kaffetermosar, mackor och munkar. De jobbar alla tre inom Frälsningsarméns sociala arbete, som efter vinteruppehållet åter startat sin uppsökande verksamhet. Under den ljusare årstiden samlas personer i hemlöshet, missbruk eller psykosocial ohälsa ofta i stadens parker. Syftet med bussbesöken är att skapa kontakt, bygga förtroende, informera om Frälsningsarméns möjlighet att hjälpa och även stötta till att hitta hjälpen på egen hand.

Hänger i närheten av Systembolag

— Vi åker till adresser som har ett Systembolag inom 500 meter. Många köper två-tre öl åt gången, har man fler riskeras de hällas ut om polisen kommer. Fikat har vi med främst för att skapa möjligheter till pratstunder, säger Daniel Vik, som arbetar på sociala centret.

Peter Manninen är kaplan (präst) på behandlingshemmet Kurön. Han poängterar hur positivt det är att de olika verksamheterna åker ut tillsammans i bussen. På så sätt lär man av varandras kompetenser och inriktningar.

— Vi kommer ut som en enad aktör men lyfter även fram vårt eget ställe utifrån det personernas behov, säger han och hoppar in i baksätet med munskyddet på plats.

Solen strålar högt på himlen när vi rullar iväg. Efter veckor av bitande vårkyla har värmen återvänt och teamet hoppas på fler möten än annars. När det är kallt och blött söker sig målgruppen in till garage eller portuppgångar och blir svårare att hitta.

— De flesta har annars sina fasta platser att hänga på. Det blir ett sätt att hålla koll på varandra, berättar Emilio Betancour-Roth, som är behandlingsassistent på Midsommarkransens akutboende.

Pelle vill tillbaka till Frälsningsarmén

I en sluttning i Liljeholmen intill en gångväg sitter fyra män på en stenmur. Pelle och Mikael är två av dem. De hejar glatt.

— Ja, det är här vi brukar ses - vi som bara dricker alkohol, säger Mikael som bär svart väst och keps och militärmönstrade byxor.

— Vi är snälla, fortsätter han. Vi gillar inte när de kommer med sprutor, då blir det stökigt. Polisen låter oss sitta här, säger han och tittar på vännen Pelle som nickar.

63-åriga Pelle bor på Västberga hotellhem men har tidigare bott på Frälsningsarméns akutboende i Midsommarkransen.

— Jag vill tillbaka till Frälsningsarmén, det är bättre, säger han muttrande.

— Jo, men du vet att din handläggare har en plan för dig. Du ska inte fastna på akutboende, säger Emilio och frågar om männen vill ha kaffe.

Mikael bor hos en tjejkompis, som precis ringer på telefonen. När han avslutat berättar han att han precis som Pelle längtar efter eget boende.

— Men det är svårt att sluta dricka, säger han. Pelle håller med.

Visar på Frälsningsarméns vårdkedja

När vi rullar vidare noterar Daniel Vik antalet samtal och rådgivningar i ett dokument. I mån av tid brukar upp till nio platser besökas. Personal från Templets kår, Kurön och utslussningsboendet Halvvägshuset turas om att följa med. I alla möten vill teamen visa på hur Frälsningsarmén arbetar med en vårdkedja för att behålla kontakten och stödet kring en person hela vägen.

— Vi kan fånga upp människor ända från gatan vidare till akutboende, utslussning och träningslägenhet innan livet som frisk förhoppningsvis tar vid, säger Peter Manninen.

Han poängterar att personerna i parkerna inte är någon enhetlig grupp; somliga har varit på behandling flera gånger, någon har bostad och jobb, många är i hemlöshet och långvarig arbetslöshet.

Teamet knyter kontakten vid ”Zinken”

På Söder fläktar det lätt när vi stannar vid Zinkensdamm där runt 20 personer samlats i solen längs trottoaren. Några lyssnar på musik och pratar, andra dricker öl. En hund skäller gällt. Frälsningsarméns personal blandar sig med gänget och lyssnar in läget. En lång man med hörlurar på pannan följer Emilio till bussen för kaffe och macka och blir kvar en stund i samtal. En annan slår sig ner med Peter på en mur.

Jesper är 35 år och har sitt mörka hår i en prydlig frisyr. Han har varit i missbruk av så kallade benzopreparat i många år.  Bostad har han inte haft på 15 år, inte heller jobb mer än några småjobb som bland annat rivare. Han bor hos 40-åriga vännen Jocke som står intill och som också kämpar med missbruk.

— Annars sover jag ute eller där jag kommer åt, säger Jesper lågmält. Jag önskar förstås att jag hade egen bostad och jobb.

Jesper har halkat in i drogerna igen

Jesper har fått behandling på Kurön flera gånger i livet och känner igen kaplanen Peter väl. Han har blivit frisk periodvis men halkat dit igen. Jocke skulle kunna tänka sig att själv hjälpa andra i hans sits om han fick jobb.

En bit bort sitter Susanne, LG och Susanna med hunden Tula. De är lättade över att just ha fått sitt covid- vaccin.  Alla tre har drogproblem och LG står på substitutionsbehandling hos vården. Susanna skakar på huvudet.

— Nä, jag gillar inte det, jag kör egen behandling, säger hon medan hunden biter i bollen.

Samtal och bön gav hopp

När vi lämnar gänget är Peter glad. En kille som tidigare bott på Kurön hade kommit till ”Zinken” med förhoppningen om att någon från behandlingshemmet skulle finnas där idag. Nu har de samtalat och bett en bön ihop på trottoaren.

— Det är inte lätt att lämna Kurön och det trygga livet där. Många av dem som varit placerade hos oss för behandling har det tufft och behöver stöd. Utifrån våra möten i det fria blir det också enklare att tala om Gud och tron. Vi möter deras behov där de befinner sig och gör ingen skillnad på människor, säger han.

— Ja, det är därför är det så viktigt att Frälsningsarmén finns ute såhär, påpekar Daniel. Det blir som en lägeskontroll: Hur mår du just nu, vad har hänt sedan sist, får du den hjälp du behöver? Det handlar om en fingertoppskänsla som ger oss ett förtroendekapital. De ser att vi tar dem på allvar, säger han.

”Jag har haft sådant oflyt med de mina anställningar”

 Nu kör vi ner i ”Eriksdalsgropen”, en brant parksluttning från Hornsgatan som vetter mot Tantolundens koloniområde. Utspridda på parkbänkar sitter grupper av människor under träden. En gammal man med rullator lyfter handen till hälsning när han känner igen bussen. Flera kommer fram och vill ha kaffe. Teamet hälsar igenkännande på en man i röd t-shirt och en jeansklädd kvinna. Båda har bostad, kvinnan har arbete, han ska snart börja ett nytt.

— Jag har haft sånt oflyt med de mina anställningar! Så många nedskärningar. Jag har jobbat mycket åt Stockholms stad inom transport men sedan kom pandemin och allt drogs in, säger han.

På frågan om vad han tycker om Frälsningsarmén lyser han upp:

— Det här är jättebra killar, de har en så viktig funktion, intygar mannen.

Fler äldre hamnar i utsatthet

En äldre kvinna kommer tvekande fram till bussen. När hon med två kaffekoppar återgår till bänken berättar Emilio att många äldre i Stockholm är precis på gränsen till att hamna i utsatthet. De kan vara hyggligt friska men ensamma eller lida av fysiska eller psykiska åkommor, men i samhällets ögon ända befinna sig på ”den normala” sidan.

— Henne hade jag inte träffat innan. Fint att hon kom fram, säger han och stänger bakdörren om termosar och brödbackar.

Minns Frälsningsarméns hjälp hela livet

På väg hemåt igen talar personalen om att missbruk kan se väldigt olika ut och inte alltid synas utanpå. Som för mannen och kvinnan nyss, som i perioder försvinner bort i drickande och däremellan förmår sköta livet, ofta med en hög arbetsmoral. Förvånansvärt många har vuxna barn, men relationerna kan förstås vara påverkade av missbruket. Många minns hela livet de personliga möten och hjälpen man fått av Frälsningsarmén. Återseendena blir ofta kära, berättar Peter Manninen.

— Vi har ett väldigt bra rykte på stan. Folk vet att vi gör gott. Utmaningen inför framtiden blir att nå de unga, för de vet i stort sett ingenting om Frälsningsarmén. Och i de åldersspannen ökar drogbekymren, fortsätter han.

Unga i missbruk till Stockholm sommartid

Snart kommer även ”sommarfåglarna” till stan - unga i utsatthet eller riskzon som flyr undan sina småorter sommartid. Här i Stockholm vill de byta sammanhang eller få tag på droger. Tyvärr riskerar de att hamna i ännu större utsatthet då de saknar nätverk.

— Vi har stora utmaningar. Men Frälsningsarmén har jobbat med detta sedan 1882. Vår styrka är en bred bas av utbildade anställda med flera kompetenser. Vi knyter hela tiden kontakter och finns där när människor är redo att ta tag i problemen, säger Daniel Vik.

— Ja, och på det kommer alla våra volontärer, säger Peter. Att vi tillsammans får vara den utsträckta handen som får lyfta upp någon vid rätt tillfälle eller visa dem till hjälpen.

Text och foto: Carina Tyskbo

Hjälp någon som lever i utsatthet

Swisha här 

Swisha till 900 48 05

Exempel på hur din gåva hjälper

• Sängkläder för en natt på ett härbärge
• En natt på ett skyddat boende
• Kris och stödsamtal
• En matkasse

Läs mer om vårt breda sociala arbete