Gospelmusiken – ett evangelium
Ungdomskören som hon startat på Vasakåren utvecklades och tillsammans med Maria Nordenback, som ledde Credokören, ordnade man en gospelfestival.
– För mig har gospelmusiken betytt oerhört mycket. Jag var helt tagen av den musiken. Det var ett evangelium, tydligt och klart, utan en massa konstiga saker. Man fick röra på sig, man fick dansa, man fick sjunga starkt, man fick köra järnet och samtidigt växte man i sin tro.
”Praise”-konserter en gång i månaden
I januari 1994 startades Vasa Gospel. Anne-Li gick på musikhögskolan och skulle snart gifta sig med Jon-Anders. I Vasakårens Ungdomskör hade man börjat fundera på namnet. De tyckte att det lät lite tråkigt och kom fram till att de skulle kalla sig Vasa Gospel.
– Musiken bara sprängde alla gränser, från att ha suttit ganska fast i former. Jag gick mycket på feeling. Det var det som var roligt.
Under en period hade de en torsdagkväll i månaden en konsert. Eller rättare sagt en ”Praise”, en enklare konsert istället för den vanliga körövningen. Till dessa ville man ha nya sånger att öva. Därför hände det att de skrev och finputsade sångerna på tunnelbanan på väg till övningarna. Ofta fick de ihop tre eller fyra nya låtar per praise-tillfälle.
”De lät mig växa”
Att hon själv lyckades bli ledare i så unga år menar Anne-Li beror på att hon hade ledare som trodde på henne. Hon nämner särskilt Kenneth och Ewa Nordenberg samt Kai Kjäll-Andersson, som betytt mycket för henne och låtit henne ta ansvar.
– Det är lite att släppa över rodret och låta någon annan växa, säger Anne-Li. De trodde på oss och satsade på oss unga ledare, vilket också har format mycket av den jag är i dag. Den jag är som ledare.
Bodde i Norge en tid
Efter musikhögskolan arbetade Anne-Li som musiklärare på Dalarö folkhögskola och ledde babysång på Vasakåren. Egentligen var hon då mammaledig, men hade svårt att bara vara hemma.
Strax därefter fick Jon-Anders och Anne- Li uppdrag från Frälsningsarmén i Norge att arrangera ungdomsledarkurser och gospelevent. Under ett år försökte de sköta uppgiften på distans, med många resor fram och tillbaka som följd. När de insåg att det inte höll att resa så mycket flyttade de till Norge och blev kvar där i ett och ett halvt år.
Blev frälsningsofficer och kårledare i Umeå
ÅR 2000 började både Anne-Li och hennes man sin utbildning på Frälsningsarméns Officerskola. Sin första tjänst som kårledare fick de på Frälsningsarmén i Umeå, där de bodde i elva år. Sju år in på den perioden blev Anne-Li återigen mammaledig och helt fri från sitt ordinarie jobb på kåren. Det var första gången hon var mammaledig på riktigt, säger Anne-Li. Ändå kunde hon inte låta bli att lägga tid på att organisera alla gästande musikgrupper till ”World Youth Convention”, en internationell ungdomssatsning.
Sångteknik och operan
Efter mammaledigheten gick Anne-Li inte tillbaka till kåren som kårledare. I stället läste hon ledarskap på universitetet i Umeå, drev eget företag med sångelever och körworkshops parallellt med en tjänst som sånglärare på Dalkarlså folkhögskola. Samtidigt var hon dessutom engagerad både i musikskolan i Robertsfors och Norrlandsoperan i Umeå.
– Det var fruktansvärt roligt att kombinera rocken med sångteknik och jobba på operan samtidigt. Det var krasch i huvudet då och då, säger hon.
– Men musiken är ju så härlig och rösten är makalöst frän, det går att göra hur mycket som helst med den.
”En plats med väldigt mycket omsorg och kärlek”
Tiden i Umeå är något hon är jätteglad för. Dels menar hon att den gett barnen en trygg uppväxt, dels älskar hon tiden med arbetet på kåren i Umeå. Men också att hon fick möjlighet att arbeta med saker utanför Frälsningsarmén.
– Det var en jättespännande tid. Kåren i Umeå är en plats med väldigt mycket omsorg och kärlek. Jag är så glad för att det nu spirar så mycket på deras onsdagskvällar. Det var något som vi bad för tillsammans med dem som fanns där då.
– Och många av dem är ju kvar. Och nu händer det vi såg i våra drömmar.
Arbetar med ledarutveckling och coaching
Anne-Li har för några år sedan opererat sina ögon och har med ett begränsat synfält svårare att fara omkring som hon alltid gjort tidigare. Det händer ofta att hon ramlar för att hon inte ser var hon sätter sina fötter. Promenader är dock något hon fortfarande älskar och klarar av. Hon berättar att hon försöker balansera sorgen över att inte vara lika mobil längre med glädjen av att trots allt fortfarande kunna se.
Efter tiden i Umeå flyttade familjen till Stockholm och Vasakåren där Jon-Anders är kårledare än i dag, medan Anne-Li numera alltså håller till på Frälsningsarméns högkvarter.
I Stockholm har Anne-Li läst till coach och arbetat som projektledare på Svenska gospelverkstaden. Hon älskar att arbeta med ledarutveckling och coaching, med konflikthantering och mentorskap. Sådant man ofta möter som kårledare, men sällan får tid att fördjupa sig i. Coaching är ett kraftfullt verktyg i allt ledarskap, menar hon. Innan pensionen vill hon arbeta som musiklärare på en vanlig skola.
– Att vara kristen i en sådan miljö utmanar den jag är och det jag tror på. Jag vet att vi behövs där.
Fakta Anne –Li Marthinussen
- Familj: Maken Jon-Anders och barnen Hugo 22, Ruben 21, Noah 18 och Kelly-Li 10.
- Älskar: Att gå på musikal eller medverka i opera. Att gå långa promenader. Sjunga och leda kör. Att resa. Att sticka mönstrade koftor.
- Gillar inte: Att äta lever. Death Metal. Höjder. Att inte kunna göra allt längre. Att sticka enfärgade plagg.
Text och foto: Jonas Nimmersjö
Artikeln finns publicerad i Stridsropet nr 1 - 2020