Påskens budskap ljuder av liv och hopp, något som vi så desperat behöver i vår värld idag. På Gamla testamentets tid höll vi fast vid hoppet genom profetiorna om Messias. Genom åren av tystnad mellan det gamla och det nya testamentet höll vi fast vid hoppet om att Gud inte hade glömt sitt folk eller sina löften. Sedan blev det hoppet kött och blod i personen Jesus och vi fick själva se att Gud hade kommit ihåg sitt folks rop, en bekräftelse på att vårt hopp inte hade varit förgäves.
Vi bevittnar en Jesus som undervisade och var en förebild i förlåtelse och kärlek, som festade med tullindrivare, åt med syndare, talade med kvinnor med tvivelaktig moral och inte fördömde någon. Vi ser en härlig blandning av nåd och sanning. Vi fångas i vördnad och förundran när Jesus förvandlade vatten till vin, gav syn till de blinda, fick de lama att gå, drev ut demoner, botade de spetälska, hade makt att styra över vinden och vågorna, och vi ser framför oss Guds outtömliga kraft.
På långfredagen verkade det som om hoppet var ute när livet försvann ut ur Jesu kropp. Den här oemotståndliga mannen med fängslande liknelser, mirakel och insiktsfulla läror, med förmågan att påverka själva samhällets och människans innersta djup, dödades på ett kors och lades i en grav. Det såg ut och kändes som om någon hade släckt ljuset och lagt ett lock över vårt hopp. Då hände något verkligen anmärkningsvärt, livsförvandlande och världsförändrande: stenen rullades bort, gravkläderna låg kvar i en hög – för Jesus levde! Ljuset var mer strålande än någonsin, och vårt hopp hittade nya höjder.
En vardaglig upplevelse
Påsken är inte bara ett minne av något som har hänt i historien – utan när vi firar påsken påminner vi oss själva om att uppståndelselivet ska vara en vardaglig upplevelse. Den pandemi som vi upplever gör att det ibland känns som en långfredag – som om ljuset har stängts av och ett lock lagts över vårt hopp. Det finns många omständigheter i livet som kan få oss att känna oss så – naturkatastrofer, sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, drogberoende, konkurs, våld i hemmet, rasism. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse påminner oss om att Gud är med oss i alla omständigheter, att han är större och kraftfullare än någon omständighet, och att Gud specialiserar sig på det mirakulösa och det omöjliga.
När vi har gett upp på oss själva tror Gud fortfarande på oss. När vi känner att vi inte är älskade visar Gud oss Jesus. När vi känner att vi har gjort det största misstaget i våra liv ger Jesus förlåtelse. När vi kvävs i mörkret lyser Gud upp med ljuset från sin närvaro. När vi är förtvivlade ger Jesus oss hopp.
Förändringen börjar på insidan
Du förstår, detta uppståndelseliv är ett fullt, rikligt, fullständigt och helt liv. Detta uppståndelseliv är ett nytt liv, eftersom det är ett liv i Kristus och som sådant är det fritt från fördömelse. Detta uppståndelseliv börjar i samma ögonblick som vi accepterar Kristus som Frälsare och det fortsätter i all evighet. Detta uppståndelseliv är dynamiskt, eftersom Guds kraft släpps loss i oss. Förändringen börjar på insidan och förvandlar hur vi ser på allt.
Den första påskmorgonen upplevde lärjungarna fortfarande den romerska ockupationen och allt som följde med den, men insikten om att Jesus levde och att varje löfte hade uppfyllts, förändrade allt. De hade nu en evig syn, de förstod att synd och död hade övervunnits, att Jesu kungarike verkligen var ett andligt kungarike och att Gud regerade över allt. Sådan förståelse skulle förändra hur de betraktade och reagerade på livet i den här världen eftersom Kristi härliga ljus strålade i deras liv och förhoppningen om evigheten var säkerställd. De skulle aldrig vara desamma igen – precis som vi aldrig kommer att vara desamma igen om vi tar emot samma uppståndelsekraft.
Må Gud välsigna dig när du firar den uppståndne Kristus. Amen.
Text: General Brian Peddle, Frälsningsarméns världsledare.
Foto: Shutterstock och Frälsningsarmén
Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 2-2021