Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

När Guds vilja får styra

Clive Adams liv blev inte som han tänkt. Chefsroller inom Frälsningsarmén fanns inte på kartan men finns nu på hans CV. Han växte upp som färgad under apartheid-systemet i Sydafrika men brevväxlingen med en vit norska fick en oväntad vändning.

— Jag skulle aldrig gifta mig, aldrig skaffa barn och aldrig bli fräls­ningsofficer.

Clive Adams slår ut med armarna och ler. Han är nämligen gift med Marianne som han har två barn tillsammans med. Dessutom är han i sin officersroll sedan drygt två år tillbaka territoriell ledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland.

Clive sitter tillbakalutad i kontorsrum­met på Frälsningsarméns högkvarter på Östermalm i Stockholm. Utanför fönstren visar sig maj från sin molniga sida denna tisdagseftermiddag. Kläd­seln för dagen, marinblå pullover och byxor, matchar heltäckningsmattan och stolstyget i samma kulör. Clive utstrålar både pondus och värme och emellanåt slänger han ur sig skämtsamma repliker. Trots det grånande håret gör hans unga och stundvis pillemariska framtoning det svårt att ta in att han inte har långt kvar till pensioneringen.

Uppväxt i Sydafrika under apartheidsystemet

Samlat men engagerat berättar Clive om uppväxten i Sydafrika. Livet blev allt­så inte som han tänkt men nu vid 63 års ålder konstaterar han att det blev väldigt bra ändå. Han beskriver barndomen med två bröder i Kapstaden som mycket lyck­lig. Detta trots apartheidsystemet som genomsyrade hela samhället sedan införandet år 1948. Clives familj är färgad.

— Då ser både vita och svarta ner på en men vi sa istället att vi är speciella, sä­ger Clive med glimten i ögat och norsk brytning.

Samtidigt rankades den klassen som något högre än den svarta. Familjen fick dock flytta en gång på grund av hudfär­gen då området skulle reserveras för en­bart vita. Clive minns ett tillfälle när han fick syn på en simbassäng och ville gå dit.

— Då svarade min far att vi inte fick det. Jag förstod inte varför men han sa inte att det var för att vi var färgade, säger Clive.

”Jag insåg; Clive, du är ju rasist!”

Han förstod heller inte varför de inte kunde sitta på vissa säten i bussen trots att de var tomma. Clive nämner ett besök i ett väldigt fattigt område. Där kom han på sig själv med att förvånas över hur or­ganiserade människorna var i en religiös kommitté och väl inne i ett sparsmakat hem slog det honom hur rent det var där.

— Då insåg jag; Clive, du är ju rasist!

Jag var så emot de vitas behandling av andra men så hade jag liknande tankar själv. Jag hade också blivit offer för det rasistiska systemet, utbrister han.

Sportintresset är stort, särskilt för rugby, fotboll och cricket där han hade en lovande karriär. Här syns Clive som nummer tre från vänster på bakre raden.

Farfar - en viktig kristen förebild

Clives släkt är engagerad i Frälsningsar­mén sedan fyra generationer. Själv var han aktiv i kårens scouter, han spelade trom­bon i hornmusikkåren och trummor i en trum- och hornbrigad, sjöng och deltog i bibelstudier och ungdomsgrupper. Hans farfar som bodde med familjen var en vik­tig, kristen förebild för Clive.

— Han visade mig vad det innebär att vara en troende utanför kyrkolokalen och utan uniform. Han lärde mig hur man bör bete sig mot andra människor, säger Clive och gestikulerar för att ge tyngd åt orden.

Efter en sex månader lång diskussion med Gud

Clive läste till lärare och undervisade i främst engelska och geografi. Det var ett drömjobb för honom då han älskar att se människor växa och utvecklas. Det gör ho­nom kjempeglad som han själv utrycker det. Efter tre år kände han dock hur Gud kallade på honom att bli frälsningsofficer men det ville han absolut inte. Bland an­nat var han då tvungen att ge upp cricke­ten där han spelade på hög nivå.

— Det blev en sex månader lång diskus­sion med Gud då jag pekade på andra som skulle bli bättre officerare än jag, säger Clive.

Hur han än försökte slå undan tan­karna på officerskap så kände han Guds maning. Snart fick han det bekräftat från olika källor och under en guds­tjänst överrumplades Clive av en spe­ciell känsla.

— Det var som om att det var slut med argumentationen, att Gud gett mig nog med bevis på att jag skulle bli officer, för­klarar han.

Han utbildade sig i Johannesburg och placerades sedan på en missionsstation i KwaZulu-Natal. Där fick han arbeta på kontoret men också undervisa i skolan på området. Men redan efter tre måna­der ville han kliva av och började brottas med Gud igen. Även denna gång blidka­de han sig dock och insåg vikten av att göra Guds vilja.

Blev förälskad genom brev

Något annat Clive absolut inte hade i planerna var att gifta sig. Han var lycklig som singel och dessutom introvert.

— Jag kunde inte se att någon skulle kunna komma så nära utan att kväva mig, förklarar han.

Men en norsk kamrat gav honom ett tidningsurklipp på en uniformsklädd kvinna, hennes namn och adress och uppmanade Clive att kontakta henne. Han menade på att de två var väldigt lika varandra. Clive tänkte att det kunde vara intressant med en vän i Norge och börja­de brevväxla med Marianne som hon het­te. Också hon är frälsningsofficer. Clive underströk att han inte var ute efter en romantisk relation och hon intygade det­samma. Men snart befann de sig i en situ­ation då de skrev till varandra dagligen.

— Skriver man så mycket med någon så skriver man ju om allt, även de djupa ämne­na, så jag lärde känna Marianne så mycket bättre än någon annan, påpekar Clive.

— Jag blev förälskad via breven, fortsät­ter han.

Läsa böcker, spela instrument och lyssna på musik hör också till hans hobbies.

Varandras motsatser

När han bekände sin kärlek för Marian­ne undrade hon skeptiskt hur han kunde älska någon han aldrig hade sett men då kontrade han med att hon ju inte har sett Gud men ändå älskar honom. Snart åkte Marianne och hälsade på i Sydafrika och en tid senare ringde bröllopsklockorna i Nor­ge. Vännen som parat ihop dem var också den som vigde dem, men enligt Clive hade han haft helt fel angående makarnas likhet. I själva verket är de varandras motsatser. Marianne har omsorg om människor med­an Clive är resultatinriktad.

Under en bil­färd exempelvis så tänker Clive bara på att komma fram medan Marianne lägger mär­ke till den vackra naturen utanför. De gillar olika mat och Clive är en sportfantast. Men på så vis har de fått varandra att utvecklas.

— Vi är bättre när vi är tillsammans och jag är en bättre ledare på grund av det. Idag skulle jag inte kunna tänka mig ett liv utan Marianne tätt inpå. Och jag äter till och med fisk nu, skojar Clive.

Alla deras brev finns samlade i en stor kar­tong. Clive mäter med händerna i luften.

— Men vi må bränna breven innan vi dör, säger han och drar på smilbanden.

Tanken på dess innehåll får honom att skratta stort och slå handflatorna i knäna.

— Jag är välsignad som har fått vara med om detta, konstaterar han glatt.

Clive gillar att promenera och cykla och uppleva naturen tillsammans med Marianne.

Alternerade mellan England och Norge – sedan Sydafrika

På grund av rassystemet fick makarna inte bo i Sydafrika och de fick rådet att välja ett land där de skulle vara någor­lunda jämlika beträffande språkkunska­per exempelvis. På så vis hamnade de i England i början på 90-talet. Under de följande sju åren alternerade de mellan England och Norge och två barn såg värl­dens ljus.

Därefter kom en efterlängtad flytt till Sydafrika där familjen stannade i åtta år så barnen fick en sammanhållen skolgång. Tre år tidigare, år 1994, hade apartheid avskaffats i landet så för Clive och Marianne innebar det att de nu kun­de visa sin kärlek och tillhörighet till var­andra trots olika hudfärg.

— När Marianne hälsade på mig första gången år 1989 stirrade folk på oss när vi var ute och gick. Vi höll inte ens varandra i handen för vi ville inte provocera men ändå tittade de på oss. Nu bodde vi i ett tidigare vitt område där det fanns en hel del mixade par så det var inget konstigt. Det är ett under hur snabbt Sydafrika kunde ställa om, säger Clive.

Clives och Mariannes gemensamma liv i tjänsten började i England. Under en sjuårig period med flängande mellan Norge och England kom en son och dotter till världen. Därefter bosatte de sig i Sydafrika och stannade i åtta år så att barnen fick en sammanhängande skolgång.

Irriterad på Gud

Clive var den första tiden rektor på Officersskolan där Marianne hade hand om personalen. Det var också den period han uppskattar mest som officer.

— Det var några av mina bästa år då jag hade ansvar men också god kontakt med kadetterna i klassrummet och fick bygga upp dem. Mina naturliga gåvor hörde hemma där, anser Clive.

Att inneha chefsroller har faktiskt inte alls lockat honom och stundvis har han känt sig riktigt irriterad på Gud för att han envisats med att ge honom såda­na. Men då har han tillrättavisats och på­mints om att han måste veta vem Gud är och att han själv som ledare ska göra det han måste och överlåta det han inte kan till Gud.

En utmaning i hans position tycker han är att komma just som ledare till ett nytt land. Då gäller det att sätta sig in i samhället snabbt nog för att hinna ut­rätta något bra där innan det är dags för en ny tjänst i en annan del av världen. Men Clive tror att hans bakgrund är en resurs.

— Jag har rest mer än många andra och det jag har sett i Sydafrika gör att jag tyck­er det är viktigt att vi finner plats för våra nya landsmän. Vi måste se människor som människor, inte utefter vilken natio­nalitet eller hudfärg de har, menar han.

Clive i talarstolen i Sverige där han nu är territoriell ledare.

”Jag har ett behov av Guds närvaro”

Han och Marianne är tacksamma över att vara i Sverige nu och det mest väsentli­ga framöver är att komma igenom krisen kring pandemin. Clive brinner mycket för lärjungaskapet och att det ska förankras i församlingarna via Frälsningsarméns nya visionsarbete ”Välkommen hem – Livet med Jesus.”

— Jag vill att det ska vara normalt att tänka att är du frälsningssoldat så är du en lärjunge, då lever du ditt liv med Jesus. Det beror inte på om du har uniform el­ler spelar horninstrument, säger Clive.

Ett av hans favoritbibelord är Lukas-evangeliet 24:15 som handlar om hur Jesus efter sin uppståndelse visade sig för sina lärjungar och vandrade vid deras sida.

— Det säger allt om mitt förhållande till Jesus. Mitt i lärjungarnas förvirring kom han till dem. Jag har ett behov av Guds närvaro, att han går bredvid mig i livet, avslutar Clive.

Text: Teresia Jansson
Foto: Annette Emmoth och privat.

Fakta Clive Adams

  • Ålder: 63 år.
  • Bor: I villa i Täby.
  • Familj: Gift med Marianne, en son och en dotter.
  • Fritidsintressen: Cricket, rugby och fotboll men nu som åskådare. Promenera, cykla och träffa familjen.
  • Läser helst: Kriminallitteratur.
  • Favoritbibelord: Luk 24:15: ”… närmade sig Jesus själv och vandrade med dem.”
  • Motto: ”Size doesn´t matter.” Syftar på bibelberättelsen när Jesus förvandlade fem bröd och två fiskar till mat som räckte till mängder av människor. Och historien om David och Goliat.
  • Blir glad av: Att se människor växa/utvecklas och när de förvandlas av ett möte med Jesus. När saker lyckas trots utmanande omständigheter såsom coronapandemin. Och när Sydafrika vinner i rugby eller cricket.

Sysselsättning/officersroller:

  • Kårledare i England, år 1990-1992.
  • Ungdomssekreterare i Norge, år 1992-1995.
  • Koordinator för den internationella ungdomskongressen i Kapstaden, England, år 1996-1997.
  • Rektor Officersskolan, divisionschef i Sydafrika, år 1998- 2002/2003-2004.
  • Programchef, chefssekreterare i Norge, år 2004-2010.
  • Territoriell ledare för Norge, år 2010-2013.
  • Territoriell ledare för England och Irland, år 2013-2018.
  • Territoriell ledare för Sverige och Lettland, år 2018-.

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 - 2020

Publicerat: 2020-09-17Skriv ut