Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies
hämta geoposition

Hosianna, hjälp oss!

Åsiktsförtryck, ockupation och krigshärjade städer är kanske inte det första jag kommer att tänka på då jag på nytt plockar fram lådan med julsaker. Den vackra stjärnan, lingonkransen till dörren och adventsljusstaken för istället associationer av helg och trivsel med sig. Men det luktade inte hyacinter och pepparkakor i stallet i Betlehem. Det stod ingen nyhuggen gran bredvid krubban och Josef åt ingen skinksmörgås. Verkligheten var en annan.

Foto: Unsplash/ Simon Matzinger

Judarna drömde om sin befrielse

Bibelns advents- och jultexter visar att människor levde i skräck och den politiska situationen var på väg att explodera. Människor längtade desperat efter en förändring, den som profeterna länge pratat om. Man hoppades på Messias, räddningen. Judarna drömde om sin befrielse och sökte framtiden där politisk makt och män med inflytande fanns. Och vad kunde egentligen ha varit mer naturligt?

Men den verklighet Bibeln beskriver kommer åter igen att handla om något helt annat än det människor tänkt sig. Också händelserna runt den stora skattskrivningen i Betlehem kom att se annorlunda ut. Verkligheten gör ofta det.

Vad har Gud gett sitt folk? Ett litet hjälplöst spädbarn.

Maria tvingades den natten att tänka bort alla egna föreställningar om hur det är att bli mamma. Bilden av att få föda i den välbekanta hemmiljön i kretsen av kvinnor som stod henne nära, suddas bort och istället ser hon den närvarande verkligheten; ett stall och en provisorisk vagga i form av djurens matho. Det var en mycket krass och realistisk bild.

Josef fick tänka bort den messianska drömmen om en härförare som kom för att rädda folket med politisk makt. För vad är det han ser? Vad har Gud gett sitt folk? Ett litet hjälplöst spädbarn. Det är allt.

Stjärntydarnas tolkning av den nya stjärnan

De österländska stjärntydarna får också tänka om. De har sett en ny stjärna visa sig och beger sig till kung Herodes för att ge sin hyllning. Vem det är som ska hyllas vet de egentligen inte alls, men de är övertygade om att det har att göra med makt, inflytande och hög börd och söker sig därför fram till palatset. Men så fel de hade.

Maria och Josef hade inga lussekatter till matsäck under flykten

Herodes är helt ovetande om det under som skett och blir djupt misstänksam över vad som händer i landet och vem som kan tänkas hota hans politiska ställning. Med fara för sina egna och barnets liv, flyr senare Maria och Josef undan Herodes soldater. De följs inte av någon dånande Hallelujakör och det finns inga nygräddade lussekatter till matsäck. Troligen kastade Josef snarare skrämda, förtvivlade blickar över axeln.

Gud stiger in i vår verklighet med krig och personliga katastrofer

Då vi; du och jag sorterar bort alla våra föreställningar om julen, våra bilder, drömmar och förväntningar, då glittret är borta och julgransljusen slocknat, vad är det då som finns kvar? Kan du se hur Gud stiger in i vår verklighet? En kallt beräknande tillvaro med intriger, maktmissbruk, avund och hämndbegär. För vet du, då känner jag igen mig! Det är ju i den trasiga världen med krig och personliga katastrofer som jag bor! Då inser jag också vidden av hela julevangeliet, Han finns här nära mig.

Vi bär alla spår av någon form av flykt i våra liv

I det vanliga vardagskaoset går det upp för mig att Jesus delar också min rädsla, min osäkerhet och min flykt. Få av oss har behövt uppleva traumat i att ryckas upp från den trygga invanda miljön för att fly rent fysiskt. Få av oss kan på allvar leva oss in i den fruktansvärda verkligheten, men vi bär på sorgen av en annan flykt, ett annat uppbrott. Vi har lämnat något bakom oss, något som gör ont i själen, ett sår som har svårt att läka, en sorg som rivs upp, en rädsla som fortfarande får hjärtat att rusa snabbare. Vi bär alla spår av någon form av flykt i våra liv. Några är svåra att hantera och andra lite lindrigare, men de finns där, märkena av vanmakt, besvikelse eller rädsla.

Jesus ryggar inte tillbaka

I den flykten finns Jesus med oss. I de stunder då vi upplever att vi är utlämnade, är han där! Då vi blivit berövade våra rättigheter eller vår värdighet, är han där. Han vågar sig in i de sammanhangen, har ryggar inte tillbaka för vår ångest.

Vi ser inte vad Gud vill göra för oss

Men många gånger har vi bilden av hur Gud ska komma till oss så klar för oss att vi går miste om hans närhet! På samma sätt som judarnas förväntningar att Messias skulle krossa den romerska ockupationen, så blir våra förutfattade meningar ett stort hinder. Vi ser inte vad Gud vill göra för oss. Vi tillåter honom varken att hjälpa, utveckla eller utmana oss, för vi har inte ens uppfattat att han finns där. För vår skull.

Den gamla profeten Jesaja talade ofta om den räddning som skulle komma och Matteus återknyter långt senare till de orden i sitt evangelium då han skriver om Jesus: "Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp" (Matt 12:20-21).

Om vi för ett ögonblick bortser från alla bilder vi skapat oss inför julen, och istället närmar oss den här händelsen förutsättningslöst, så är det som om den vill ropa till oss: Du är aldrig helt utlämnad eller totalt övergiven. Det kan kännas som om du står ensam, men då Gud blir människa kommer han för att överbevisa dig om motsatsen!

Hjälp oss att se hoppet och möjligheten!

Då Gud föds till jorden som människa, så kommer han inte enbart till de tappra. Inte bara till dem som lyckas hålla modet uppe och som uthärdar allt det svåra. Jesus möter också de som tröttnat och som gett upp. Han gör ingen skillnad på modlösa eller modiga. Den kristna tron ger oss hopp. Men den förutsätter inte att vi alltid måste vara på topp och uthärda allt med stoiskt mod. Vi får räkna med Guds närvaro i våra liv också då vi håller på att tappa greppet och drabbas av hopplöshet. Det hebreiska hyllningsordet, ordet "Hosianna" som vi sjunger i den gamla adventspsalmen, är också ett uttryck som användes som ett rop på hjälp, tröst och lindring. En bön om hjälp! I vår förvirring och osäkerhet, hjälp oss. I vår rädsla och besvikelse; hjälp oss att se hoppet och möjligheten!

Text: Eva Kleman 

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 5 - 2017

Skriv ut