Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Bytte drogerna mot tjänst för Gud

Jag växte inte upp i någon kristen familj och varken konfirmationen eller scoutverksamheten jag deltog i satte några direkta spår. Min far var missbrukare och jag märkte att även jag höll på att hamna där. Då beslutade jag mig för att trots allt testa det där med Gud. Den upplevelsen jag fick då minns jag än idag.

Christina och Bo Jeppsson arbetar och lever tillsammans som frälsningsofficerare. Foto: Jonas Nimmersjö

Föräldrar utan kristen tro

Jag är född och uppvuxen i Landskrona med föräldrar som inte hade någon kristen tro men de envisades ändå med att jag skulle konfirmera mig. Jag var motsträvig men när de lovade mig en grön, metallicskimrande Monark-cykel som present gick jag med på det. Men konfirmationsträffarna väckte inte något intresse för Gud hos mig.

Frälsningsarméns scouter

I samma veva bjöd en kompis med mig till ett scoutläger som anordnades av Frälsningsarmén. Lägret gav mersmak med tanke på friluftslivet och gemenskapen så jag fortsatte med scoutverksam¬heten. Träffarna brukade avslutas med en andakt som jag däremot bara plikttroget deltog i. Vår scoutledare, Gunnar "Pang" Persson, började skicka oss till olika evenemang, bland annat till körträffar i divisionen, och i dessa sammanhang knöts det många vänskapsband.

Mitt 80-tal kom att präglas av mycket alkohol och narkotika

Samtidigt hade jag vänner som hade börjat med droger, främst hasch, och när jag själv testade det så kändes det så häftigt! Mitt 80-tal kom att präglas av mycket alkohol och narkotika och vi var ett gäng som levde samma liv och bodde i ett kollektiv tillsammans.

I skolan å andra sidan visades propagandafilmer som varnade för vad drogmissbruk kan leda till. Jag började också ifrågasätta vad jag egentligen höll på med eftersom jag började bli beroende av knarket och fick ångestbesvär om jag var utan det. Jag insåg att jag börjat gå i min fars fotspår och flera av mina dåvarande vänner lever inte idag.

"Jag kanske skulle testa det här med Gud ändå"

Jag var då 21 år gammal och funderade på vad jag skulle göra åt min situation. Då klack det till inom mig; jag kanske skulle testa det här med Gud ändå. Jag gick till Frälsningsarmén på en söndagsgudstjänst där jag bokstavligen led mig igenom mötet. Ändå gick jag dit nästkommande söndag också men det var precis lika tråkigt som veckan innan. Det fick mig att i princip ge upp och tänka att "jag glömmer det här nu."

Jag låg där på golvet, med tårar rinnandes utmed kinderna

Kårledaren som kände till mig sa:" Jag ser vad du håller på och går igenom". Det påverkade mig och snart åkte jag trots allt med på en ungdomskörsresa. Vid ett tillfälle gick jag fram till bönebänken och det var första gången jag gjorde det med ett ärligt uppsåt att ge mitt liv till Gud. Jag bad: "Gud jag vill ge dig chansen!" och där och då mötte han mig verkligen. Det var som om jag burit på en 20 kilo tung ryggsäck som Gud lyfte av mig. Han tog bort alla mina synder och det som hindrat min relation med honom. Jag låg där på golvet, långhårig och försökte verka tuff, men med tårar rinnandes utmed kinderna. Det var verkligen en påtaglig gudsupplevelse.

Bibellinjen på Frälsningsarméns folkhögskola

Efter det flyttade jag ifrån kollektivet eftersom livsstilen där inte tilltalade mig längre. Jag blev frälsningssoldat i kåren och cyklade glatt omkring på stan i min uniform för att jag ville visa att jag nu var frälst. Samtidigt hade jag dålig koll på Bibeln så jag sökte till bibellinjen på Frälsningsarméns folkhögskola och snart insåg jag att jag hade en kallelse att vara frälsningsofficer.

Frälsningsarméns Officersskola och sedan Avesta

Jag läste därför två år på Officersskolan som då var på heltid med praktik på helgerna. Jag och kamraterna åkte runt till kårer och fick vittna om vår frälsning. Vi var så brinnande och min första kårledartjänst var i Avesta och jag ville vinna hela den staden för Gud. Medelåldern i kåren var väl omkring 65 år men medlemmarna var helt med på noterna och samtidigt föredömen för mig och tack vare dem fick jag en otroligt bra grund när det gäller mitt ledarskap. Med hjälp av kreativitet och intresseväckande kampanjer som uppmärksammades i media lyckades vi dra även unga till kåren och gudstjänstbesökarantalet växte.

Min fru, Västervik, Gävle och Örebro

Vid det här laget hade jag även träffat min fru, Christina, som också är frälsnings¬officer och som varit min partner även på tjänsteplanet. Vi förflyttades senare till Västervik och Gävle där vi också fick uppleva tillväxt och många som blev frälsta. Därefter hamnade vi i Örebro där vi fick kommunens stöd för att starta stödboendet/natthärbärget Gnistan. Vid den tiden hade jag börjat känna ett behov av att utveckla mitt ledarskap ytterligare så jag tog tjänstledigt för att studera.

Nya scoutkårer

Min önskan efter studierna var att bli kårledare igen men däremot absolut inte scoutsekreterare. Och vilken tjänst blev jag beordrad till? Jo, scoutsekreterare! Ärligt talat så var jag inte alls glad åt det just då men under de 1,5 åren på den pos¬ten när jag grubblade över hur vi skulle få scoutförbundet att växa så insåg jag att nyckeln var att starta nya scoutkårer. Så det var jag med och gjorde. Ett exempel är scoutkåren i Ronneby som finns än idag.

Jobbade utanför Frälsningsarmén i 8,5 år

Därefter sökte jag mig utanför Frälsningsarmén för en tid och det tror jag är både viktigt och nyttigt för frälsningsofficerare att göra. Jag tog med mig massor från de 8,5 åren då jag jobbade mig upp till servicechef för ett brandskyddsbolags samtliga regioner i Sverige. En dag började Gud tala till mig om att det var dags att komma tillbaka till officerstjänsten. Jag trivdes med tillvaron jag hade då och var inte helt medgörlig först men när jag följde med dottern till en ungdomskonferens i Norge var det något inom mig som sa: "Ok, Gud. Vi kör! Du kommer att ta hand om mig." Det var ett viktigt steg i mitt kristna liv.

Utlandstjänst i Myanmar

År 2011 blev jag återantagen som frälsningsofficer och fick förmånen att arbeta i Jönköping och även under ett år i Nässjö. Tre år senare flyttade vi till Myanmar, tidigare Burma, för att vara regionledare för Frälsningsarméns arbete där. Det var fantastiskt! Vi såg verkligen Guds om¬sorg om oss och min tro växte av att se hur helhjärtade de kristna är i detta buddistiska land. Den som konverterar från buddism till en annan religion har det inte lätt och blir ibland förföljd men de som fötts in i en kristen familj har rätt att behålla sin tro.

Den enda kristna kyrkan i hela den delen av regionen

I den starkt buddistiska staten, Shan State, startade vi en utpost till vårt studentboende, något som ledde till att människor i området blev frälsta. Något otroligt som hände sedan var att regeringen gav oss tillstånd att köpa mark där att bygga och bilda en kår på så det är den enda kristna kyrkan i hela den delen av regionen. Att det blev möjligt är ett under utan dess like!

Högkvarteret i Stockholm

I somras kom vi hem till Sverige igen och i skrivande stund har jag bara haft min nuvarande tjänst på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm i en månads tid. Den innefattar allt ifrån it, finans, receptionen, kommunikation och insamling och utveckling av Handels men också vårt arkiv som är en del av vår historia. Det är ett stort privilegium att Frälsningsarmén låter mig lära mig så mycket nya saker trots min ålder, för det är något jag verkligen vill göra.

Fakta Bo Jeppsson

  • Ålder: 52 år.
  • Bostadsort: Stockholm.
  • Familj: Frun Christina och tre utflugna barn.
  • Yrke: Biträdande sektionschef på förvaltningssektionen.
  • Böcker jag gärna läser: Faktaböcker inom teologi, historia med flera.

Text: Bo Jeppsson, Foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 5 - 2017

Skriv ut