Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Därför har jag svårt att fördöma våldsamma demonstranter i USA

Debatt "Det finns ett bättre sätt än våld, men det krävs att båda sidor beslutar sig för att lösa problemet. Därför vädjar jag till dem som har makten", skriver Clive Adams, Frälsningsarméns ledare i Sverige och Lettland.

Foto: Clay Banks/ Unsplash

Detta är en version av debattartikeln som publicerades i tidningen Dagen 2020-06-09.

De senaste två veckorna har våg efter våg av protester svept över USA, med en betydande – och växande – kedjereaktion som sprider sig över hela världen. När jag har sett våldet eskalera i konfrontationen mellan poliser och demonstranter, har en välkänd men delvis glömd inre konflikt bubblat upp till ytan från djupet där den hade gömt sig. Jag reflekterar fortfarande, men jag delar detta i hopp om att det kan hjälpa någon annan. Det kan vara obekvämt för vissa att läsa, men jag inbjuder dig att fortsätta – det är lika obehagligt för mig att skriva!

Det är relativt lätt att sitta i sitt vardagsrum i Sverige, se allt som utspelas på våra tv-skärmar och stödja demonstranternas budskap: "Rättvisa för alla!" och "Svartas liv är betydelsefulla!", samtidigt som vi fördömer våldet. Instinktivt kan jag – som de flesta andra – inte förstå varför meningsskiljaktigheter inte kan hanteras genom dialog snarare än våld – även om det gäller en så allvarlig konflikt som den som delar USA i dessa dagar. Vissa skulle gå så långt som att säga att demonstranterna förlorar det moraliska övertaget när de använder sig av våld.

Underligt nog har jag konstaterat att även om jag är kraftigt emot våld (eftersom jag till min natur förordar dialog, även en hetsig sådan, men främst på grund av min tro), är jag mindre kritisk mot dem som har tagit till våld i protesterna i USA än jag förväntade mig att vara ... och kanske mindre kritisk än de flesta opartiska (om det är möjligt att vara opartisk i denna konflikt) åskådare är.

Du förstår:

  1. Det är min erfarenhet att det är ett misstag att bedöma andras handlingar utan att förstå deras sammanhang ... utan att gå en mil i deras skor. Att leva i Sverige som en "färgad person" är något helt annat än att leva i USA. Lugnet jag upplever i ett så öppenhjärtligt samhälle som Sverige, skulle utplånas om jag hamnade under den press som ”färgade personer" lever under i USA;
  2. Det är min erfarenhet att desperation / frustration / rädsla / ilska / upprördhet kan få människor att göra saker som de aldrig skulle göra under normala omständigheter;
  3. Det är min erfarenhet att om du är i en folkmassa kan du förlora känslan av att du är en individ och till och med förlora din identitet; dina värderingar, din känsla för rätt och fel, och att den så kallade "flockmentaliteten" påverkar människor att bete sig känslomässigt snarare än rationellt.

Jag vet detta, för när jag tittar på nyhetssändningarna med våld och konfrontationer med polisen, är jag tillbaka när jag som 19-åring stod inför polisen på gatorna i ett Sydafrika styrt av apartheid. Det var 1976, och jag gick mitt andra år på en lärarhögskola. Vi hade fångats av den våg av motsättningar, protester och civil olydnad som började i Soweto bland skolbarn som protesterade mot att de tvingades lära sig afrikaans, den förtryckande apartheidregeringens språk.

Precis som i den nuvarande situationen i USA så hade protesterna, som började i en kåkstad 20 km utanför Johannesburg, spridit sig över hela landet. När de spreds föddes det en rörelse som breddade sitt fokus ... Så i alla större städer, såväl som i många mindre städer, marscherade elever och studenter på gatorna i protest mot själva Apartheid-systemet. Jag marscherade också. Jag sjöng också frihetssånger. Jag läste också frihetspoesi när studentorganisationen höll protestsamlingar. Jag jagades också av polisen. Jag blev också skjuten på. Jag minns hur jag hörde när kulorna ven förbi mig när jag sprang ... och såg när ett fönster på skolan krossades när en förlupen kula träffade det.

Jag minns att jag stod inför den tungt beväpnade insatsstyrkan, tillsammans med hundratals medstudenter, och kände ett raseri och en frustration över den brutalitet jag hade bevittnat i veckor – tårgasattackerna, batongöverfallen, de urskiljningslösa skjutningarna, Jag minns ljuden från skotten och skriken, den skarpa stanken av gasen, synen av våld … Jag minns känslan den dagen när det verkade som om mitt inre brast av allt tryck det hade utstått under veckor – utan råd eller stöd från min familj eller min kyrka till min yngre bror eller mig. När mitt anti-vålds, kristna jag kolliderade med den arga, hämndlystna personen jag hade blivit. När också jag böjde mig ner och plockade upp en sten ... För att använda George Floyds kraftfulla vädjan; min själ kunde inte andas den dagen ...

Och nu, alla dessa decennier senare, har jag fortfarande svårt att hantera det ögonblicket då jag, provocerad av polisens våld, också blev våldsam. Tack och lov hade jag bara stenar som vapen; stenar som studsade från deras sköldar och kroppsskydd, samtidigt som jag vände och sprang från deras vapen, deras tårgasbomber och deras batonger. Jag har ingen annan människas kroppsskada på mitt samvete. Men jag hoppas att du förstår varför jag har svårt att fördöma våldet från demonstranter som svarar på polisens våld. (Ja, självklart skiljer jag mellan plundring och förstörelse av egendom å ena sidan och att svara med våld när man möter våld å andra sidan.) Jag kan också förstå dem som inte alls kan tillåta våld. Jag förespråkar inte våld – jag förklarar varför jag har svårt för att fördöma det.

Men som sagt, jag tror inte att våld är svaret. Det finns ett bättre sätt, men det krävs att båda sidor beslutar sig för att lösa problemet. Därför vädjar jag till dem som har makten: Öppna dörren när de som är utanför – på grund av politik, fattigdom, ojämlikhet, orättvisa, passivitet, genom brutalitet, tystnad, genom vårt insisterande på att skapa "andra" – knackar på.

Öppna dörren och börja prata. Det är det enda sättet att lära känna varandra och att undvika att knackningen övergår till bultande och att bultandet övergår till att dörren sparkas in. Det är det enda sättet att

få syn på att de saker som förenar oss kraftigt överväger motsättningarna, skillnaderna, fördomarna och olikheterna vi använder för att splittra!

Clive Adams, ledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland

Publicerat: 2020-06-09Skriv ut