Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies
hämta geoposition

Från misär till en frid som smittar

Efter ett dödsbesked tappade Roger Jönsson tron på en god Gud. Skador från en bilolycka, fritidshus som brann ner och skuldsanering är annat han har drabbats av. Trots allt är han idag kårledare i Frälsningsarmén och har en trygghet i livet som människor lägger märke till och själva vill få del av.

Foto: Jonas Nimmersjö, Pixabay.com

Roger Jönssons pappa kallade sig för ateist medan morbrodern, Stig Björnestrand, var kårledare i Frälsningsarmén. Rogers mor hade en god vän, Syrene Wilks, som var major i i organisationen och så kallad fjällmissionär i Södra Lapplandsfjällen.

– Jag och mina föräldrar åkte ofta upp dit på somrarna och bodde hos henne i Grundfors. Hon kom att betyda mycket för mig, säger Roger.

"Där och då tappade jag min gudstro"

Som barn gick Roger i söndagsskola i Färlöv och sjöng i barnkören och brodern invigdes till frälsningssoldat. På så vis hade Roger med sig en barnatro men när han var i tioårsåldern skakades familjen om av ett dödsbesked. Brodern drunknade i Cypern under en FN-tjänstgöring.

– Jag såg ju honom aldrig död så det var som om jag hela tiden väntade på att han skulle komma hem. Jag tänkte att Gud kunde väl ändå inte vara så ond att han lät det hela hända. Där och då tappade jag min gudstro, säger Roger.

"Jag föll för Marinas utstrålning och att hon var så glad"

Ungdomen kom att handla mycket om fotboll och fiske, något som ledde till att han i mitten av 70-talet träffade Marina. Det var när Roger var uppe i Norrland, närmare bestämt i Fatmomakke och fiskade, och Marina stod och sålde korv i sin fars kiosk.

– Jag föll för hennes utstrålning och att hon var så glad. Allt gick snabbt och nästa år har vi varit gifta i 40 år, säger Roger.

"Nu i efterhand inser jag att Gud är ju med"

Paret gifte sig i Fatmomakke kyrka år 1979 och har nu fem barn tillsammans. När det var dags för äldsta barnet att börja skolan bosatte de sig i Lappland/Västerbotten. De skaffade också ett fritidshus. Roger berättar om ett tillfälle när de åkte hem därifrån en kväll. På grund av att en gammal murstock spruckit och det uppstått glöd så brann huset ner just den natten.

– Barnen var inte särskilt gamla då så det var tur att vi inte sov kvar där. Det hade ju varit väldigt svårt att få ut dem ur huset men nu i efterhand inser jag att Gud är ju med, menar Roger.

Kroppsligt och ekonomiskt elände i tio år

Han och frun kom att driva hotell/vandrarhem och en bar men så kom dagen när Roger råkade ut för en trafikolycka. Han fick kraftiga smärtor i nacken och flögs med ambulanshelikopter till sjukhus där det konstaterades att han hade fått en whiplash-skada som han än i dag har vissa men av.

– Jag hade ett elände i tio år både kroppsligt och ekonomiskt så tillslut fick jag genomgå skuldsanering, berättar Roger.

Gudstron började spira

Sjukgymnastik och osteopati svarade hans kropp dock bra på och livet fick en ljusning. Därefter beslutade sig Roger för att utbilda sig inom rehabilitering eftersom han gillar att jobba med människor. Efteråt fick han genast jobb på Arbetsförmedlingen som etableringshandläggare för nyanlända och under den tiden började gudstron spira igen.

– Jag funderade mycket över det här att jag har klarat mig så bra i livet trots allt, säger Roger.

Hur de hamnade hos Frälsningsarmén

Marinas mor tillhörde som ung Frälsningsarméns kår i Kittelfjäll och själv har hon en bakgrund i pingströrelsen och Svenska kyrkan. Roger och Marina gick en Alpha-kurs i kristen tro i Svenska kyrkan 2007 och började besöka olika samfund för att känna sig för var de kände sig mest hemma.

Marina började hjälpa till vid kåren i Storuman. För omkring åtta år sedan åkte makarna till Frälsningsarméns konferens "Bygget" i Halmstad, något som föll dem i smaken. Vid ett tillfälle var de i Missionskyrkan i Vilhelmina där det pågick en konferens och ett ungdomsgäng från Korea var på besök.

– Det var en fantastisk stämning, Guds Ande var verkligen där och andra dagen "small det till". Koreanerna sjöng "O store Gud" på sitt eget språk och även om vi inte förstod texten så blev jag väldigt rörd. Det var så speciellt, minns Roger.

– Då bad jag även frälsningsbönen omgiven av det koreanska gänget och då uppstod en känsla som inte går att beskriva. Jag blev så sprudlande och bubblande, fortsätter han.

Bibelskola och frälsningsofficerare

Den gruppen hade han sedan kontakt med i några år. År 2011 invigdes Roger och Marina till soldater i Frälsningsarméns kår i Vilhelmina. De anmälde sig till en bibelskola i Frälsningsarméns regi på Ågesta folkhögskola. Marina blev antagen 2014 och Roger 2016 som reservkaptener i kårerna, vilket innebär att de arbetar där, samtidigt som de utbildar sig till frälsningsofficerare.

– Första gången jag var på kåren i Vilhelmina så var jag två år och vi sov över där. Nu är jag kårledare där, 63 år gammal, och det är fantastiskt att Marina och jag får arbeta tillsammans med att hjälpa människor, säger Roger.

Trygghet och frid

Han beskriver hur livet har förändrats sedan han blivit frälst. Nu har han ett lugn och en frihet, trygghet och frid som även andra lägger märke till. Han berättar om en bekant han besökte som låg på sin dödsbädd.

– Han frågade mig: "Varför har ni en sådan frid?" Han ville också ha den och vi samtalade mycket om Gud och 20 minuter innan han somnade in så fick han verkligen en märkbar frid över sig och han andades lättare, berättar Roger.

– Dessutom hade han skrivit i det vita arkivet att han ville att jag på hans begravning skulle sjunga just "O store Gud", den sång som berört mig så starkt vid frälsningstillfället. Han och jag hade även en liten andakt ihop på sjukhuset när han inte kunde närvara vid sin mors begravning och då sjöng vi den tillsammans, fortsätter Roger.

Roger och hans fru får, liksom tidigare men nu som kårledare, hjälpa flyktingar på orten och Roger är tacksam över att de inte behöver vara så styrda och fyrkantiga som vid tidigare anställningar. Nu har de fria händer att hjälpa till på alla sätt de vill och kan. Och de är glada över att de får vara med och göra avtryck i omgivningen.

– Fast det är ett så pass litet samhälle här så händer det mycket. Bara under det här årets första månader har vi fått välkomna flera medlemmar i kårerna, avslutar Roger.

Text: Teresia Jansson

Publicerat: 2018-06-29Skriv ut