Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

"Gud är med och ger en inre trygghet"

Anna-Lena Hjerpe fick beskedet att hon inte kan bli gravid. Trots det är hon nu mor till två biologiska barn. När hon körde av vägen knycklades bilen ihop likt ett dragspel medan samtliga fem passagerare var helt oskadda. Genom allt kan hon se Guds närvaro, styrka och omsorg, även sedan hon diagnostiserades med Parkinsons sjukdom.

Anna-Lena Hjerpe. Foto: Jonas Nimmersjö, pixabay.com

Under uppväxten i Söderhamn deltog Anna-Lena Hjerpe i Frälsningsarméns söndagsskola då den var i samma hus som hennes familj bodde i. Omkring 40 barn brukade samlas då och Anna-Lena och hennes syster engagerade sig snart i kårens ungdomsgrupp. Även deras mamma kom att bli aktiv i kåren och Anna-Lena invigdes till juniorsoldat.

Träffade sin blivande man på folkhögskolan

Familjen hade ett stort intresse för sport och Anna-Lena själv spelade basket.

– Jag gjorde väl lite av en tonårsrevolt och lade Gud lite åt sidan. Jag har alltid haft en tro som varit en trygghet för mig men under en tid var jag mer utanför kyrkan, säger hon.

Vid 16 års ålder var hon skoltrött och gjorde istället praktik på Frälsningsarméns kår i Nässjö där hon snart började arbeta med ungdomar. I samma veva läste Anna-Lena till så kallad ungdomsinstruktör på Frälsningsarméns folkhögskola på Dalarö men som numera finns i Ågesta/Huddinge. Där träffade hon Michael som gick musiklinjen och som senare utbildade sig till frälsningsofficer. Även Anna-Lena valde att gå Officersskolan och då möttes de igen. De blev ett par och gifte sig så småningom.

”Läkaren sa att jag inte kunde få barn”

Men lyckan grusades när de försökte bli gravida. Det visade sig att Anna-Lena hade en åkomma som gjorde att äggen stannade i äggledaren så att de därmed inte kunde bli befruktade.

– Vi kämpade men det blev inga barn och jag fick veta av min läkare att jag inte kunde få det, berättar Anna-Lena.

– Det var jobbigt och det var ingenting man pratade om på den tiden, fortsätter hon.

Födde trots allt två döttrar

Av sin läkare fick hon en tablett som skulle göra att ett ägg släpptes från äggledaren fast chansen att bli gravid var ändå inte särskilt stor. Men efter att ha tagit endast två tabletter så kom dottern Johanna till världen år 1988. Tio år senare föddes Malin och den gången utan hjälpmedel. Detta trots domen från läkarkåren om att det inte kunde ske naturligt i Anna-Lenas fall.

– Det var jättestort för oss och vi känner att Gud har varit med i allt detta, säger Anna-Lena.

– Doktorn sa att vi hade vunnit på lotto, fortsätter hon.

Det hela har även gjort att hon och maken har kunnat stötta och ingjuta hopp i andras liv på det området.

Parkinsons sjukdom

För 1,5 år sedan fick Anna-Lena ett annat tufft besked. Det visade sig att hon har Parkinsons sjukdom, en neurologisk åkomma som kan ge diverse symtom.

– Först blev jag arg på Gud och undrade varför jag skulle få Parkinson men jag har en styrka i att ha Gud, menar Anna-Lena.

Hennes dagsform varierar; hon har värk i benen, kan vara ganska trött på eftermiddagarna och har svårt att sova men också att svälja ibland.

Arbetar på socialt center för utsatta människor

Anna-Lena arbetar 75 procent numera på Frälsningsarméns sociala center i Hornstull där människor som lever i hemlöshet och/eller kämpar med drogproblematik, psykisk ohälsa och knaper ekonomi kan äta en bit mat men också få kläder och ta en dusch. Här ansvarar hon som kaplan för andakterna men har också samtal med besökarna om de har funderingar kring andliga frågor. Besökarna har på centret även möjlighet att samtala med kuratorer och få stöd i kontakten med myndigheter och hjälp med att fylla i diverse blanketter som krävs.

– Det är en fantastisk arbetsplats att vara på där jag får vara till stöd för andra, säger Anna-Lena.

– Ibland tror man att Gud är med bara i det stora men för mig kan det vara i det lilla, som i ett samtal med någon, fortsätter hon.

Mirakulöst oskadda efter bilkraschen

En otäck händelse var dock när ena dottern tappade sin napp under en bilfärd och Anna-Lena som körde böjde sig ner för att plocka upp den. Det gjorde att hon förlorade kontrollen en kort stund och när hon tittade upp var en lastbil på väg rakt emot dem. I stället för att bromsa tror Anna-Lena själv att hon i panik råkade trycka på gasen och det slutade med att bilen mer eller mindre hoppade rakt ner i diket. Kraschen var så kraftig att bilen blev totalkvaddad och fick skrotas. I bilen var, förutom Anna-Lena, båda döttrarna och två kamrater till den äldsta.

– Bilen blev likt ett dragspel och alldeles intryckt därbak men vi alla var helt oskadda även om vi var chockade, berättar Anna-Lena.

– Folk sa att om vi inte hade haft en Volvo så hade vi inte klarat oss. Men det är ju också klart att Gud har omsorg om oss, fortsätter hon.

”Våga prova Gud, han håller”

Anna-Lena tror att många människor inte vågar ge relationen med Gud en chans, för att de är rädda att det hela inte håller. Hon liknar det med att sätta sig på en stol, något man gör för att man litar på att den är stadig nog. Likväl som man testar en massa annat i livet så vill Anna-Lena uppmana andra att våga prova Gud.

– Om man gör det så kan jag intyga att han håller. Livet blir inte bekymmersfritt för det men man får en inre trygghet i att Gud finns med i allt, menar hon.

Att tro på Gud i Sverige av idag

Hon påpekar också att det finns en utbredd inställning om att den som bekänner sig som kristen är underlig och helt fel ute och hon avslutar med ett citat från skådespelaren Peter Stormare:

 “Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen där jag vandrar fram och tillbaka i en monolog, skrikandets svordomar och könsord, för att avsluta denna monolog med att sätta mig på en hink och uträtta mina naturbehov. Ingen i Sverige skulle reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande. Men om jag stillsamt konstaterar att jag i likhet med de flesta andra människorna på jorden, tror på Gud, så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag.”

Text: Teresia Jansson

Publicerat: 2019-05-10Skriv ut