Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

"Tron är kärnan i mitt liv"

"Jag lärde mig vad kärlek till Gud verkligen innebär och jag älskade Alpha-kvällarna då jag fick lyssna till berättelser om andras liv med Gud." Gabriella Högstedt berättar också om skolbarnen i Indien som lärde henne att hoppas.

Gabriella Högstedt. Foto: Privat

När jag fick frågan om jag ville skriva och berätta om Mitt liv med Gud tackade jag glatt "ja". Sen kom den där känslan, osäkerheten. Den kommer egentligen ganska så ofta, osäkerheten alltså. Det finns mycket att vara osäker för.

Hur berättar jag om min tro - kärnan i mitt liv?

Det jag oftast kan känna mig väldigt osäker inför är just det jag ska försöka göra nu, tala om min tro. Trots en uppväxt inom Frälsningsarmén dröjde det tills jag var 15 år innan jag hade tagit emot Jesus på riktigt, i mitt hjärta, inte bara i mitt huvud. Eftersom jag precis fyllt 20 år ger det mig ungefär fem år tillsammans med Gud. När jag jämför det med många av mina förebilder inom Frälsningsarmén är det ingen tid alls, en bråkdel bara. Så varje gång jag ska prata om min tro, om det som är kärnan i mitt liv, frågar jag mig själv "Vad har jag att berätta för de här människorna som levt med Gud så länge?". Jag kommer inte fram till något bättre svar än min resa. Så det får väl bli det jag delar med er också.

En snabbspolning över min barndom

Eftersom jag inte får plats att skriva om allt så snabbspolar vi över min barndom lite. Jag växte upp i Kolmården i en helt vanlig, fast underbar familj. Jag gick i Frälsningsarméns scouter, spelade i hornmusikkåren och gick på Måndagskul (söndagsskolan fast på måndagar). När jag kom upp i gymnasiet blev Norrköpings kår den kår där jag fann min huvudsakliga tillhörighet. Där växte jag mer som människa än jag kunnat tro och hoppas på. Där blev jag soldat när jag var 17 år, där hade jag mina "favorittanter", mina vänner och min familj. Helt fantastiska år! Där lärde jag mig vad kärlek till Gud verkligen innebär och jag älskade Alpha-kvällarna då jag fick lyssna till berättelser om andras liv med Gud och bara insupa deras historier.

Gymnaiseresan förändrade mitt liv

Under mitt sista år på gymnasiet, 2012, gjorde jag den första resan som för alltid har ändrat mitt sätt att se världen. Vi var en grupp ur tonårsverksamheten som åkte till Indien tillsammans. I två veckor reste vi runt och hälsade på vid olika projekt som Frälsningsarmén arbetar med, bland annat AIDS projekt och en hel del skolor. Till en skola som vi skulle besöka hade vi blivit tre timmar sena. Vi trodde inte att det skulle finnas några barn kvar på skolan utan att de skulle ha gått hem. Men nej, när vi rullade in på skolgården stod det hundratals barn där och väntade på oss. Vilken syn!

Att ha drömmar och hoppas

Skolbarnen på de olika skolorna lärde mig en viktig livslektion: att hoppas. Trots att de här barnen, i de smutsiga kvarteren, kunde tyckas ha en dyster framtid framför sig så hoppades de. De hade drömmar. Av alla de barn vi pratade med var det ingen som inte hade en plan för sitt liv, som inte hade en dröm. Och de siktade stort: doktor, astronaut, sjuksköterska ville de bli. Troligast är tyvärr att majoriteten av barnen inte kommer att lyckas uppfylla sina drömmar, men alla kommer att försöka. De kommer att kämpa och jag beundrar dem.

Pojken på barnhemmet sa "Gå inte"

Sista kvällen var vi på ett barnhem för pojkar och vi stod i en ring och tackade varandra för en fin tid. Då kom den där coola killen fram till mig. Ni vet en sån som finns i alla sammanhang, som minsann klarar sig själv och inte behöver någon annan. Han kom fram till mig, ställde sig bredvid mig i ringen och tog min hand. När vi skulle gå stapplade han fram på engelska "gå inte" och sen sa han något på maylam som jag inte förstod. Men jag var tvungen att gå. Fastän det kändes som mitt hjärta gick itu var jag tvungen att sätta mig i bilen och lämna honom. Han, som redan blivit lämnad av sin familj till ett liv på barnhem, blev jag tvungen att lämna en gång till. Jag kände mig som en skurk. Senare fick jag reda på vad det där ordet på maylam betydde, det han sa till mig innan vi for. Det betydde "syster". Då brast det för mig och jag grät.

Bibelskola med praktik i Bolivia

När jag kom hem från Indien och det stod klart för mig att min trygga tid i skolan snart skulle ta slut och jag fortfarande inte var säker på vad jag skulle göra kom den där oroskänslan smygande igen. Vad skulle jag ta mig till? Jag ville resa, ut och hjälpa och se världen, men jag ville göra det med Gud.

Resultatet blev en bibelskola som lät mig ha utlandspraktik i nästan nio månader. Perfekt! Efter intervjuer, referensletande och mycket bön var det klart och i slutet av sommaren skulle jag packa väskan och bege mig till Bolivia. Vi sex svenskar bodde tillsammans i en lägenhet, mitt i Bolivia, som tillhörde en fantastisk församling som överöste oss med kärlek.

Kärlek, det är det bästa ordet jag kan använda för att beskriva Bolivia. Kärlek till Gud. Kärlek till sin nästa. Kärlek i överflöd. I ett land, där hälften av invånarna lever under fattigdomsstrecket stötte jag på riktigt på hur det var när människor villkorslöst litade på Gud. Och det vill jag säga, det var fantastiskt.

Hjälpte barn som var i riskzonen att bli gatubarn

Vi var del i ett socialt arbete som jobbade med att hjälpa barn som var i riskzonen för att bli gatubarn. Dessa barn var inte svåra att lokalisera. Man hittade dem på kyrkogårdarna. Likt gråterskor i de gamla väststaterna arbetade de där, grät på begravningar, bad böner, bytte vatten till blommorna och tvättade bilar. Jag hade privilegiet att få vara med i en organisation som hade som mål att visa de här barnen att de är skapade underbara till Guds avbild. Varje vecka fick vi chansen att lära dem saker, hålla deras motivation till skolan uppe, viska till dem att de är fantastiska och bara älska dem. Det var vårt mål, att älska och se alla.

Sorgen och smärtan vi mötte i Bolivia var fruktansvärd, men trots det såg man inte människor som gav upp. De kämpade och det beundrar jag dem för. Orden ur Lukasevangeliet 6:31 "Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem" användes sannerligen i praktiken. Trots att de själva knappt hade mat för dagen gav de till den som hade det sämre, för de visste hur det var att gå hungriga.

Frälsningsarmén i Bolivia

Jag hade privilegiet att besöka Frälsningsarmén och deras olika verksamheter under året. Det är fantastiskt hur vår fina kyrka kan vara så bra. Går det att förstå den lättnad jag kände när jag, under andra veckan i Bolivia, travade in på Frälsningsarméns barnhem, blev mottagen med öppna armar och fann en familj. Allt på tio minuter.

Jag blir så stolt, jag riktigt fylls av värme, när jag tänker på alla de barn jag mötte som tack vare Frälsningsarmén har en lite ljusare morgondag. Detta tack vare dagis, barnhem, skolor, kårer och sjukhus. Genom allt det får vi jobba och bara sprida Guds ljus lite mer. Det är lite galet hur man lär sig att man kan prata om Jesus, precis överallt. I en buss på 5000 meters höjd, i världens största saltöken, mitt på gatan i en myllrande stad, inlindade i filtar hemma i soffan, ja var som helst.

Ungdomsledare i Skillingaryd

När dagen kom då det var dags att åka hem, eller "hemhem" som det hade blivit, för nu var Bolivia vårt hem, så kunde jag inte gråta. Jag ville gråta, men jag kunde inte. Sorgen var för stor. Vi skulle lämna alla våra fina vänner. Nu ser jag tillbaka på tiden där med tacksamhet, lycklig för vad som varit och spänd för vad som komma skall. Jag är glad över det uppdrag Gud gett mig nu. Ungdomsledare i Skillingaryd.

Jag sa, när slutet av Bolivia-tiden närmade sig, att jag inte ville att äventyret skulle ta slut. Det gjorde det inte. Jag började ett nytt äventyr. Ett fantastiskt sådant. Jag har nu fått privilegiet att sitta i Frälsningsarméns ungdomsråd. Och tillsammans med de fantastiska eldsjälarna i ungdomsrådet har jag fått en chans att sprida Jesus till alla. Och nu, efter resor och strapatser, sitter jag här i Sverige, stolt över att tillhöra en kyrka där tron bara är halva sanningen. Där kärleken till våra medmänniskor är den andra delen av sanningen och att den kärleken aldrig sinar. Och idag är jag inte alls osäker inför framtiden, för jag vet att låten He's got the whole world in his hand (Han har hela världen i sin hand) är sann.

Text: Gabriella Högstedt
Foto: Privat

Artikeln är publicerad i Stridsropet nr 2 - 2015

Publicerat: 2015-01-30Skriv ut