Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Tro och praktik...

...hand i hand för Anita och Henry

Henry Lindell och Anita Allandotter

Henry lämnade församlingen när livet blev jobbigt. Anita var sökare, men vågade inte prova det kristna livet. När de hittade varandra hittade de också en tro – och en kristen församling där tron blev till praktisk handling.

Anita Allandotter och Henry Lindell är äkta makar sedan några år tillbaka. Men de har två helt olika bakgrunder.

– Jag är uppvuxen i en församling, och döptes som tioåring. Men det handlade inte så mycket om hjärtat, utan mer om att jag inte fullt ut fick vara med i församlingens verksamhet om jag inte var döpt, berättar Henry.

Sång och musik har alltid varit ett stort intresse. Henry spelade gitarr och bas och var med i ett lovsångsteam.

– Men för drygt 20 år sedan sågade jag mig i handen och blev av med känseln i fingrarna – och så var det slutspelat för min del.

Kände sig bränd

Henry gifte sig, men äktenskapet höll inte och det blev skilsmässa. Och när han senare träffade en ny kvinna som inte var kristen, valde han att helt lämna församlingen.

– I kyrkan möttes jag av blickar som inte precis var vänliga. Jag hade ju gjort fel, men jag orkade inte leva med folks förakt. Så jag lämnade kyrkan och bestämde mig för att aldrig mer gå med i någon församling. Jag var bränd. Men tron behöll han.

– Min tro är en relation mellan mig och Jesus, och den har jag alltid haft kvar. Men att jag kom med i en församling och fick gemenskap med andra troende igen, det är Anitas förtjänst.

Alltid sökt, men inte hittat

Anita beskriver sig själv som en sökare.

– Jag kommer inte från något kyrkligt hem, men jag har alltid sökt efter något. Ett tag letade jag i new age och sökte mig till folk som höll på med kristaller. Men det hjälpte inte. Jag blev bara beroende av människor. Jag har också varit ute och dansat en hel del, och det var också ett sätt att försöka fylla mig med något. Men det hjälpte inte heller. Nästa morgon var jag ändå lika ensam och tom på insidan.­

Att gå till kyrkan och söka Jesus såg inte Anita som något alternativ.

– När du inte kommer från en kristen miljö, så är det väldigt jobbigt att ta steget in i kyrkan. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt reko, att jag aldrig kunde klara av ett kristet liv.

Hittade meningen

För åtta år sedan träffades Anita och Henry. Henrys tro och hans lovsång i hemmet kom att påverka Anita till att trots allt prova Jesus. Och sakta men säkert började Anita hitta en tro – och en mening med livet. En viktig milstolpe blev dopet.

– Jag hade börjat gå till kyrkan, och jag hade en sådan längtan i min inre efter att döpa mig. Jag hörde talas om andra som skulle döpa sig, och jag tänkte, varför är det inte någon som frågar mig? Men jag vågade inte föreslå det själv.

– Samtidigt var jag jätterädd för vad dopet skulle innebära. Jag ville leva för Jesus, men jag ville inte släppa mitt gamla liv och det som jag tyckte gjorde livet roligt. Men det blev inte alls så. När Jesus fyllde på, så var det så mycket bättre, så allt annat bara försvann efterhand och jag tappade suget för mitt gamla liv.

I dopgraven, den där dagen för sex år sedan, fick Anita sällskap av Henry – som med sitt nya dop ville markera en nystart för sitt kristna liv.

Vill göra skillnad

Anita började söka efter en församling, och drog med Henry tillbaka till kyrkan.

– Vi ville inte bara bli siffror i medlemsstatistiken, utan vi ville arbeta för Jesus och göra skillnad.

Anita sökte sig till Frälsningsarméns distansbibelskola på Ågesta folkhögskola. Henry skjutsade dit henne för ett första möte, men blev kvar han också.

– Det var en brokig samling människor där, och vi kände oss hemma med Frälsningsarmén. Så vi bestämde oss för att prova att gå till Frälsningsarmén hemma i Örnsköldsvik. Där hade vi aldrig varit tidigare.

Anita och Henry kände sig hemma, och sedan dess har de blivit både medlemmar och frälsningssoldater. Idag engagerar de sig i allt från Alphakurser till soppkök.

Visa på valet

– Det är så roligt att leva ut Bibelns budskap i praktisk handling. Och gemenskapen är fantastisk. Det är som att bjuda hem vänner på middag, säger Anita.

– Sedan känns det så bra att få ge något till de som inte har det så bra som vi. Och visa dem att det finns möjlighet att göra ett aktivt val – om de vill, tillägger Henry.

Han betonar att den sociala gemenskapen i en församling är viktig.

– En kopp kaffe efter gudstjänsten eller en personlig välkomsthälsning, det är jätteviktigt. Vi måste visa människor att vi ser dem. Och samtidigt skapa kontakter, säger han.

– Jag har all erfarenhet av hur det känns att stå utanför, och att inte våga gå in i kyrkan. Nu vill jag underlätta för andra, tillägger Anita.

En helt ny glädje

Henry och Anita tycker att kristna ibland kan bli alltför finkänsliga.

– Vi måste vara lite mer rättframma, våga fråga och våga erbjuda förbön.

– Och så måste vi ge oss ut, och stå för vår tro i vardagen. Jag går gärna omkring med en liten Frälsningsarmén-pin på bröstet, för att visa vad jag representerar, inte bara på söndagarna utan alla dagar.

Efter många år som sökare är Anita så glad över att nu ha funnit det hon sökte.

– Jag har funnit allt, jag har funnit Jesus. Det är så jätteskönt att jag äntligen har kapitulerat och vågat ge mig hän. Idag har jag en helt annan glädje. Jag behöver inte fylla mig med en massa annat, för jag är glad på insidan. Innan var jag rastlös och orolig – nu är jag nöjd. Jag behöver inte jämföra mig med andra, jag behöver inte ha en massa prylar. Jag är nöjd med livet och längtar inte efter något annat.

Eva Ruderstam, Inblick

www.inblick.se

Publicerat: 2014-04-11Skriv utKommentera (
)