Genom att surfa vidare samtycker du till att Frälsningsarmén lagrar kakor på din dator. Läs mer om cookies här

Jag accepterar cookies

Historia

Frälsningsarméns arbete har alltid startat utifrån ett behov.

Hanna Ouchterlony, Officerare år 1886: Emmy Söderberg (främre raden nr 1) & Anna Lindgren (främre raden nr 5), Theodor Jansson (översta raden längst till höger)

Frälsningsarmén i Linköping 130 år

Frälsningsarméns arbete har alltid startat utifrån ett behov.
Under de tider som många Frikyrkor ettablerades i vårt land levde människor i stor nöd, både andligt och materiellt och då som nu låg olika former av missbruk till grund för många av problemen.

Under åren före grundandet av Frälsningsarmén i Linköping hade flera frälsningssoldater från Norrköping vistats i staden vilket hade resulterat i att Linköpingsbor blivit träffade av budskapet och lämnat sina liv till Jesus. 1885 besökte Frälsningsarméns ledare i Sverige, Hanna Ouchterlony Linköping. Hon fick kontakt med disponent Charles Bratt, som upplät Träförädlingens fabriksområde till möten under ledning av Frälsningsarmén i Norrköping. Många människor kom på mötena och Frälsningsarméns kommande verksamhet i Linköping började spira.

Man undersökte då möjligheten att få öppna verksamhet i Linköping. På Kungsgatan hade uppförts en ny teater i den s.k Wernerska trädgården som rymde ca 1000 personer. Men det visade sig att scenen inte var lämplig för den tänkta verksamheten vilket gjorde att teatersällskapen inte ville hyra in sig. Frälsningsarmén var tillsammans med många andra ivrig att få hyra lokalen och ägaren beslutade att låta kåren få tillgång till lokalen.

Så här stod det att läsa i Stridsropet den 2 oktober 1886 ”Söndag öppnas anfallet i Linköping. Major Ouchterlony för befälet, biträdd av kaptenerna Jansson, Lindgren och Söderberg. De två sistnämnda komma att kvarstanna för att fortsätta striden.”

Detta ”anfall” sågs framemot både med spänning och undran över vad detta underliga sällskap var för något.

Så här skildrar Mildred Duff, som senare blev kommendör, det första anfallet.

”Kl 07:30 söndagsmorgon befinna vi oss på våra knän i teatern, överlämnande striden, officerarna och staden i vår allt besegrande Frälsares händer. Denna inskription på fanan, som hänger som fonddekoration på scenen, klargör för folk vårt ärende. Om några dagar hoppas vi få se en flaggstång och då skall vår fana fladdra över lokalen. Helighet var naturligtvis ämnet kl 11. Under halleluja-mötet var teatern packad av människor, som betraktade oss genom operakikare med stor förvåning! På kvällen hade vi en församling, som var mycket intresserad, men vi ha ännu ej lyckats skaka dem ur deras nobla indifferentism. Segern skall likväl komma inom kort. Och vid måndagsmötet gav ännu en sitt hjärta åt Jesus, och nu var anfallet börjat och striden i full gång och eftersom striden gällde och gäller själars frälsning så skall det följande uppenbara huru det gick med den saken.”

KORT EFTER DENNA RAPPORT om öppnandet i Linköping kom ytterligare en rapport den 16 oktober. Den löd så här; ”Naturligtvis har Frälsningsarmén varit det allmänna samtalsämnet i Linköping under den förflutna veckan. Somliga säga: den är god, och somliga säga; nej, den förvillar folket. Folk från alla samhällsklasser hava kommit för att se och höra oss. Somliga till utseendet intelligenta herrar ha behållit sina hattar på inuti lokalen, troligen för att på detta egendomliga sätt visa sitt förakt för Frälsningsarméns gudstjänst, eller kanske emedan de ej kunna frigöra sig från den föreställningen att allt som förekommer på en teater blott är ett spektakel. Den arbetande klassen har hittills uppfört sig på ett för den samma hedrande sätt, de hava ej stört våra möten. Senaste söndagens möten voro goda, men endast en själ böjde sig vid korsets fot. Vi började bönemötet på morgonen med endast två personer närvarande, men innan slutet hade antalet stigit till ett 50-tal. De flesta av Linköpings befolkning sova den andliga likgiltighetens sömn.”

KÅREN STANNAR KVAR i teaterlokalen fram till 1914 då man flyttade verksamheten till gamla Metodistkyrkans lokaler påRepslagaregatan. Där hade man sina möten fram till juldagen 1924 då kåren flyttade in i de lokaler på Ågatan som fortfarande idag är församlingens hemvist.

VILKA VAR MED FRÅN BÖRJAN?
De officerare som “öppnade eld” i Linköping var Emmy Söderberg och Anna Lindgren. Kapten Theodor Jansson, som också fanns med vid det första mötet var en av de många officerare som sattes i fängelse för “brott mot mötesförbudet”. Han dömdes till 13 dygn för sjuttio överträdelser. Detta skulle han senare skriva mycket om, bl.a. under sin tid som redaktör för Frälsningsarméns tidning “Stridsropet”

Theodor Jansson hade uppdrag på andra platser i Sverige efter detta första möte i Linköping, men något speciellt hade han gömt i sitt hjärta. Detta resulterade ett år senare i Frälsningsarméns första “Hallelujabröllop”. Annandag Påsk 1887 hölls vigsel mellan kaptenerna Theodor Jansson och en av de två officerare som var med vid grundandet, Anna Lindgren. Ledaren för Frälsningsarmén i Sverige, major Hanna Ouchterlony höll i festligheterna och pastor Kristian Torin förrättade vigseln, eftersom Frälsningsarmén ännu inte hade den lagliga rätten. Plattformen var täckt med rött tyg, de närvarande hade röda tröjor, en röd rosett på vänsterarmen och ett rött bantlär över höger axel - allt för att upphöja Herren för det offer han betalat på korset för varje människas räddning.

SÅNG OCH MUSIK
Musiken har alltid varit ett viktigt verktyg i Frälsningsarméns arbete. Strängmusik fanns med från starten och hornmusikkåren bildades 1888. Musikkåren har varit i aktiv tjänst sedan dess utan avbrott. I mer än 50 år var Lars Aspekvist ledare för hornmusikkåren och lämnade för några år sedan över musikmästarrollen till Anders Fridberger. Såväl sträng- som hornmusik har varit ett redskap när människor blivit frälsta och kommit till tro på Gud.

OFFICERARE
Flera officerare har sedan starten varit stationerade vid kåren, under flera av dessa upplevde församlingen stora framgångar och mycket tillväxt. Karl Hartman och Harry Olsson på sent 40–50-tal är officerare som betytt mycket för kårens arbete och efter dem följde bl.a. Bertil Wallberg, Bo och Kerstin Eriksson, Monika Johansson, Susanne och Jan Jansson, Jennie och Alejandro Gallardo, Mathias Divert och Andreas Bergh. Nuvarande officerare är Helena & Nicolaj Vollburg.

Under Bertil Wallbergs tid som kårledare vann kåren stora framgångar i Linköping och man invigde ett stort antal soldater och i kåren fanns stora barngrupper. Under den här tiden kom också en friluftsdag till som hette Stureforsdagen Där var Frälsningsarmén närvarande och man samlade uppemot 10 000 människor. Man fick mycket kontakt med lokalbefolkningen och på så vis kunde man bygga relationer och fick se tillväxt.

Under 70-talet upplevde kåren ett stort uppsving och framför allt i barn- och ungdomsarbetet. Under den här tiden startades även närradiosändningar som kårens ungdomar höll i, med utsändningar på onsdag- och lördagskvällar. Den positiva trenden fortsatte under 90-talet och början av 2000-talet och arbetet bland barn och ungdommar växte.

Under årens lopp har det funnits personer som blivit kända för en bredare allmänhet. Farbror Melin var en flitig stridsrops försäljare och kollektör. Han hade också ett starkt socialt engagemang och såg bl.a. till att studenter fick en bostad i ett hus nära kåren vilket gjorde ett så starkt intryck i staden att  man har uppkallat ett torg efter Farbror Melins och senare har även ett café fått bära hans namn.

Hans Wirf är en annan person som betytt oerhört mycket för kårens utåtriktade arbete. Under många år stod han troget med insamlingsbössan beredd att tala med människor. Han hade gjort en livsresa som inte skulle slutat väl om han inte funnit räddningen i Jesus. Hans gjorde sina sista pass som "grytvakt" under julinsamlingen 2015 och blev, som det heter i Frälsningsarmén, “Befordrad till härligheten” tidigt 2016.

FRÄLSNINGSARMÉN I LINKÖPING I DAG

Kåren ser naturligtvis annorlunda ut idag jämfört med hösten 1886. Staden har förändrats och församlingslivet i takt med den. Idag vill kåren i Linköping sätta “familjen” i centrum. Alla människor har ett obeskrivligt värde och varje individ förtjänar att respekteras och älskas. Med veckans olika samlingar som verktyg vill Frälsningsarmén i Linköping vara en välkomnande famn och ett lyssnande öra. Hit kommer människor som tillhört kåren under många år och människor som helt saknar en tro eller kanske brottas med livets trösklar.

Alla är välkomna!

 

Skriv ut